Paganinikontraktet

108 Lojalitet

Raphael Guidi går genom matsalen med en svart skinnmapp i handen, lägger den på bordet och skjuter fram den mot Axel Riessen.

– Pontus Salmans mardröm var, som du kanske förstod, att tvingas välja mellan hustrun och systern, förklarar han. Jag vet inte, men jag har inte funnit det nödvändigt att vara så explicit tidigare, men jag har … Hur ska jag säga det? Jag har fått erfara hur vissa inbillat sig att de kan fly från mardrömmen genom att dö. Missförstå mig inte, för det mesta är allting mycket trevligt och civiliserat, jag är en mycket generös man mot dem som är lojala.

– Du hotar att skada Beverly.

– Du kan få välja mellan henne och din lillebror, om du hellre vill det? säger Raphael, dricker en klunk vitamindryck, stryker sig i ena mungipan och ber sedan Peter gå efter fiolen.

– Har jag berättat att jag bara äger instrument som Paganini har spelat på? frågar han. Det är de enda jag bryr mig om. Det sägs att Paganini hatade sitt ansikte … och personligen tror jag att han sålde sin själ för att bli dyrkad. Han kallade sig själv för apa … men när han spelade kom kvinnorna krypande. Det var värt priset. Han spelade och spelade tills det luktade eld om honom.

Axel ser ut genom de stora panoramafönstren där de väldiga vattenmassorna ligger alldeles stilla. Genom de mindre fönstren mot fördäcket kan han ana den vita helikoptern som han kom till lyxyachten med. Axels tankar pendlar mellan den ohyggliga filmen och sökandet efter möjliga flyktvägar.

Han känner sig fruktansvärt trött, sitter bara stilla och lyssnar på Raphael som fortsätter att diskutera fioler, Stradivarius fixering vid de ljusaste klangerna, träets hårdhet, den långsamt växande lönnen och granen.

Raphael hejdar sig, ler återigen livlöst och säger:

– Så länge du är lojal så kan du njuta av det som ryms i den första vågskålen, du kommer att ha en frisk lever, sova gott och leva ditt liv, och det enda som krävs är att du inte glömmer bort kontraktet med mig.

– Och du vill ha utförseltillståndet påskrivet.

– Det skulle jag få i vilket fall som helst, men jag vill inte tvinga dig, jag vill inte döda dig, det vore ett slöseri, jag vill ha …

– Min lojalitet, fyller Axel i.

– Är det dumt, tycker du? frågar Raphael. Tänk efter ett ögonblick och räkna sedan upp de personer i ditt liv som du vet är helt lojala.

Det blir tyst mellan dem. Axel stirrar framför sig.

– Exakt, säger Raphael efter en stund med sorgsen blick.