Paganinikontraktet

24 Föremålet

I köket står en man i jeans och ljusbrun blazer med skinnlappar på armbågarna. Han stryker sig över sin blonda mustasch, pratar högt och pekar på mikrovågsugnen. Joona fortsätter in och ser hur en tekniker med munskydd och skyddshandskar paketerar den buckliga sprayflaskan i en papperspåse, viker öppningen två gånger, tejpar och märker påsen.

– Du är Joona Linna – eller hur? säger mannen med den blonda mustaschen. Om du är så bra som alla säger så borde du komma över till oss.

De skakar hand.

– Göran Stone, Säpo, säger mannen belåtet.

– Är det du som leder förundersökningen?

– Ja, det är jag … eller formellt så är det Saga Bauer – för statistikens skull, flinar han.

– Jag har träffat Saga Bauer, säger Joona. Hon verkar kapabel att …

– Eller hur? gapskrattar Göran Stone och håller sedan för munnen.

Joona blickar ut genom fönstret, tänker på båten som hittades drivande och försöker förstå vem eller vilka mördaren fått i uppdrag att likvidera. Han är medveten om att utredningen befinner sig i ett alltför tidigt skede för att några slutsatser ska kunna dras, men samtidigt är det alltid bra att arbeta utifrån hypotetiska förlopp. Den enda som gärningsmannen med största sannolikhet var ute efter var Penelope, tänker Joona. Och den enda som han antagligen inte avsåg att döda var Viola eftersom han inte hade kunnat förutspå att hon skulle följa med på båten – hennes närvaro berodde bara på en olycklig slump, säger sig Joona, lämnar köket och fortsätter ut i sovrummet.

Sängen är bäddad, det gräddfärgade överkastet ligger slätt. Saga Bauer från Säpo står framför en bärbar dator som hon placerat i fönsterkarmen och talar samtidigt i telefon. Joona minns henne från ett seminarium om kontraterrorism.

Joona sätter sig på sängen och försöker samla sina tankar igen. Han ställer upp Viola och Penelope framför sig och bredvid dem placerar han pojkvännen Björn. Alla kan inte ha befunnit sig på båten när Viola mördades, säger han sig. Då hade inte gärningsmannen begått sitt misstag. Hade han tagit sig ombord ute till havs så hade han mördat alla tre, placerat dem i rätt sängar och sänkt båten. Misstaget utesluter Penelopes närvaro på båten. Sällskapet måste därför ha lagt till någonstans.

Joona reser sig igen, lämnar sovrummet och går in i teverummet. Han låter blicken vandra över den väggfasta teven, soffan med röd pläd, det moderna bordet med buntar av Ordfront magasin och tidningen Exit. Han går fram till bokhyllan som täcker en hel vägg, stannar och tänker på båten och de tillsynes klämskadade kablarna i maskinrummet som skulle alstra en ljusbåge inom några minuter, stoppningen från en dyna som var utdragen för att antändas och en slinga av slangen till bränslepumpen som var framdragen. Men båten sänktes inte. Motorn hann antagligen inte vara igång tillräckligt länge.

Det kan inte röra sig om tillfälligheter längre.

Björns lägenhet eldhärjas, samma dag mördas Viola och om båten inte hade blivit övergiven så hade bränsletanken exploderat.

Sedan försöker mördaren skapa en gasexplosion i Penelopes lägenhet.

Björns lägenhet, båten, Penelopes lägenhet.

Han letar efter någonting som Björn och Penelope har. Han började med att leta igenom Björns lägenhet och när han inte hittade det han sökte efter brände han ut den och följde efter båten, och när han hade genomsökt båten och inte hittat något försökte han tvinga Viola att tala och när han inte fick några svar så åkte han till Penelopes lägenhet.

Joona lånar ett par skyddshandskar ur en kartong och ställer sig sedan vid bokhyllan igen och betraktar det tunna lagret damm framför böckerna. Han noterar att dammet är borta vid vissa ryggar och tänker att det betyder att någon har tagit ut dessa böcker någon gång under de senaste veckorna.

– Jag vill inte ha dig här, säger Saga Bauer bakom honom. Det är min undersökning.

– Jag ska gå snart, jag måste bara hitta en sak först, svarar Joona dämpat.

– Fem minuter, säger hon.

Han vänder sig om:

– Kan ni fotografera böckerna?

– Det är redan gjort, svarar hon kort.

– Snett uppifrån så att man ser dammet, säger han oberört.

Hon förstår vad han menar, gör inte en min, tar bara en kamera från en tekniker, går fram och fotograferar alla hyllplan hon når och säger sedan att han kan titta på böckerna på de fem understa raderna.

Joona drar ut Karl Marx Kapitalet, tittar i den, bläddrar, ser att den är full av understrykningar och anteckningar i marginalen. Han kikar in i gapet i raden av böcker, men ser ingenting. Han ställer tillbaka boken. Blicken går över en biografi om Ulrike Meinhof, en sliten antologi med titeln Kvinnopolitiska nyckeltexter och Bertolt Brechts samlade verk.

På den näst understa raden upptäcker han plötsligt tre böcker som uppenbarligen har tagits ut ur bokhyllan nyligen.

Det finns inget damm framför dem.

Antilopernas list, med vittnesmål från folkmordet i Rwanda, Pablo Nerudas diktsamling Cien sonetos de amor och Den svenska rasbiologins idéhistoriska rötter.

Joona bläddrar igenom dem en efter en och när han öppnar Den svenska rasbiologins idéhistoriska rötter faller ett fotografi ut. Han tar upp det från golvet. Det är en svartvit bild på en allvarlig flicka med hårt flätat hår. Han igenkänner genast Claudia Fernandez. Hon kan inte vara mer än femton år och är slående lik sina döttrar.

Men vem skulle lägga ett fotografi av sin mamma i en bok om rasbiologi, tänker han för sig själv och vänder på bilden.

På baksidan av fotografiet har någon skrivit: No estés lejos de mí un solo día med blyerts.

Det är utan tvekan en diktrad: Var inte långt ifrån mig, inte en enda dag.

Joona tar ut Nerudas diktsamling igen, bläddrar och hittar snart hela strofen: No estés lejos de mí un solo día, porque cómo, porque, no sé decirlo, es largo el día, y te estaré esperando como en las estaciones cuando en alguna parte se durmieron los trenes.

Det är här fotografiet borde ha legat, i Nerudas bok.

Det här är rätt plats, tänker han.

Men om mördaren har sökt efter något i böckerna så kan bilden ha ramlat ut.

Han har stått här, säger Joona sig, tittat på dammet på hyllplanen precis som jag och hastigt bläddrat igenom de böcker som varit framdragna de senaste veckorna. Plötsligt upptäcker mördaren att ett fotografi har råkat falla ut, att det ligger på golvet, och han lägger tillbaka det, men i fel bok.

Joona blundar.

Det måste vara så, tänker han.

Problemlösaren har letat igenom böckerna.

Om han vet vad han letar efter så innebär det att föremålet får plats mellan sidorna i en bok.

Vad är det i så fall?

Ett brev eller ett testamente, ett fotografi, en bekännelse. Kanske en cd-skiva eller dvd, ett minneskort eller sim-kort.