Paganinikontraktet

66 Utan Penelope

Claudia Fernandez stiger av bussen vid Dalarö Strand Hotel. När hon går utmed hamnen kan hon höra ljudet av helikoptrar och sirener försvinna långt borta. Skallgången kan inte vara slut. De måste fortsätta leta. Några polisbåtar rör sig avlägset ute på vattnet. Hon ser sig omkring. Det ligger ingen färja inne, finns inga bilar i hamnen.

– Penelope, skriker hon rakt ut i luften. Penelope!

Hon förstår hur hon ser ut, hur konstigt hon beter sig, men utan Penelope finns det ingenting kvar.

Hon börjar gå längs vattnet. Gräset är torrt och brunt, det ligger skräp överallt. Fiskmåsar skriar avlägset. Hon börjar springa, men orkar inte länge utan tvingas gå igen. Ödsliga schweizervillor trängs på branten. Hon stannar vid en skylt med ordet ”Privat” skrivet i vitt. Hon fortsätter förbi skylten ut på en betongbrygga och blickar bort mot de stora klipporna. Det finns inga människor, tänker hon och vänder sig mot hamnen igen. En man kommer gående nedför grusvägen och vinkar till henne. En mörk skepnad med fladdrande jacka. Hon blinkar mot solljuset. Mannen ropar något. Claudia ser förvirrat mot honom. Han börjar gå snabbt, med stora steg mot henne och nu ser hon hans vänliga ansikte.

– Claudia Fernadez, ropar han.

– Det är jag, säger hon och väntar in honom.

– Jag heter John Bengtsson, säger han när han kommer fram till henne. Joona Linna har skickat mig. Han sa att du förmodligen hade åkt ut hit.

– Varför? frågar hon med svag röst.

– Din dotter lever.

Claudia ser på mannen som upprepar orden.

– Penelope lever, säger han och ler mot henne.