Paganinikontraktet

13 Rekonstruktion

Klockan sju samma kväll träffas fem allvarliga män i sal 13 på Karolinska institutets rättsmedicinska avdelning. Kriminalkommissarie Joona Linna vill hålla i förundersökningen kring kvinnan som hittades död på en båt i Stockholms skärgård. Trots att det är lördag har han kallat sin närmaste chef Petter Näslund och överåklagare Jens Svanehjälm till en rekonstruktion för att övertyga dem om att det faktiskt rör sig om en mordutredning.

Ett av lysrören i taket blinkar och det lågt tempererade ljuset fladdrar över väggarna av blänkande vitt kakel.

– Måste byta glimtändare, säger Nålen lågt.

– Ja, svarar Frippe.

Petter Näslund muttrar något ohörbart där han står tryckt mot väggen. Hans breda, kraftiga ansikte ser ut att skaka i det blinkande ljuset från lysröret. Bredvid honom väntar överåklagare Jens Svanehjälm med ett irriterat uttryck i det unga ansiktet. Han ser ut att överväga riskerna med att ställa ned sin skinnportfölj på golvet och luta sig mot väggen med sin prydliga kostym.

En stark doft av desinfektionsmedel ligger i rummet. Kraftiga, riktningsbara lampor är fästa i taket över en fristående bänk av rostfritt stål, med dubbla vattenkranar och djup ho. Golvet är täckt av en ljusgrå plastmatta. En zinkbalja som liknar den på båten är redan halvfylld. Joona Linna hämtar gång på gång vatten i en hink vid den väggfasta tappkranen med golvbrunn och tömmer den sedan i baljan.

– Det är faktiskt inte ett brott att någon hittas drunknad på en båt, säger Svanehjälm otåligt.

– Precis, svarar Petter.

– Det kan röra sig om en drunkningsolycka som ännu inte är anmäld, fortsätter Svanehjälm.

– Vattnet i lungorna är samma vatten som båten flöt på, men det finns i princip ingenting av detta vatten i kläderna och på resten av kroppen, säger Nils Åhlén.

– Märkligt, säger Svanehjälm.

– Det finns säkert en rationell förklaring, ler Petter.

Joona tömmer en sista hink med vatten i baljan, ställer ner hinken på golvet, tittar sedan upp och tackar de fyra andra för att de tog sig tid att komma.

– Jag vet att det är helg och att alla vill åka hem, säger han. Men jag tror att jag har fått syn på en sak.

– Det är klart att vi kommer om du säger att det är viktigt, svarar Svanehjälm vänligt och ställer äntligen ned sin portfölj mellan fötterna.

– Förövaren tog sig ombord på fritidsbåten, börjar Joona allvarligt. Han gick nedför trappan till förpiken och såg Penelope Fernandez sova, han återvände upp till akterdäcket, släppte ner hinken med snöret i vattnet och började fylla tvättbaljan som stod på akterdäcket.

– Fem, sex hinkar, säger Petter.

– Och först när baljan var fylld gick han ner till kojen och väckte Penelope. Han förde henne uppför trappan, ut på däcket och där dränkte han henne i baljan.

– Vem skulle göra en sådan här sak? frågar Svanehjälm.

– Jag vet inte ännu, kanske rörde det sig om tortyr, skendränkningar …

– Hämnd? Svartsjuka?

Joona lägger huvudet på sned och säger med eftertänksamhet i rösten:

– Det här är inte en vanlig mördare, kanske ville förövaren få någon information ur henne, få henne att berätta eller erkänna något innan han slutligen höll kvar henne under ytan tills hon inte längre kunde stå emot driften att andas in.

– Vad säger chefsobducenten? frågar Svanehjälm.

Nålen skakar på huvudet:

– Om hon hade blivit dränkt, förklarar han. Så skulle jag ha hittat spår av våld på kroppen, blåmärken och …

– Kan vi vänta med invändningarna, avbryter Joona. För jag skulle vilja börja med att visa hur jag tror att det såg ut, hur det gick till, hur jag ser förloppet i mitt huvud. Och sedan, när jag är klar, går vi alla tillsammans och tittar på kroppen och ser om det finns belägg för min teori.

– Varför kan du aldrig göra någonting som man ska göra det? frågar Petter.

– Jag måste hem snart, varnar åklagaren.

Joona ser på honom med en isgrå glimt i de ljusa ögonen. Ett leende leker i ögonvrån, ett leende som inte alls förtar allvaret i blicken.

– Penelope Fernandez, börjar han. Hon hade tidigare suttit på däck och rökt cannabis, det var en varm dag och hon hade blivit trött, gått ner till sin säng för att vila och somnat med jeansjackan på sig.

Han gör en gest mot Nålens unge assistent som väntar i dörröppningen.

– Frippe har lovat mig att hjälpa till vid rekonstruktionen.

Frippe tar ett steg fram och ler stort. Hans svartfärgade hår hänger i testar ned över ryggen och de slitna skinnbyxorna är fulla med nitar. Noga knäpper han jeansjackan över den svarta T-shirten med en bild på hårdrocksgruppen Europe.

– Se här, säger Joona mjukt och demonstrerar hur han med ena handen om tyget i jackans båda ärmar kan låsa Frippes armar bakom ryggen och med andra handen ta ett hårt grepp om hans långa hår.

– Jag kontrollerar Frippe helt och hållet nu, och det kommer inte att synas ett enda blåmärke på honom.

Joona lyfter den unge mannens armar bakom hans rygg. Frippe kvider till och böjer sig framåt.

– Ta det lugnt, skrattar han.

– Du är förstås mycket större än offret, men jag tror att jag ändå kommer att kunna trycka ner ditt huvud i baljan.

– Var rädd om honom, säger Nålen.

– Jag ska bara förstöra frisyren.

– Glöm det, säger Frippe leende.

Det blir en tyst, suckande kamp. Nålen ser orolig ut och Svanehjälm verkar besvärad. Petter undslipper sig en svordom. Joona trycker utan större svårighet ner Frippes huvud i baljan, håller honom under vattnet en kort stund, släpper sedan taget och backar undan. Frippe reser sig vinglande och Nålen skyndar fram med en handduk.

– Det hade väl räckt med att berätta det, säger han irriterat.

När Frippe har torkat av sig går de alla under tystnad till det angränsande rummet, där en tung stank av förruttnelse vilar i den svala luften. Den ena väggen är täckt av kylskåpsluckor av rostfritt stål i tre våningsplan. Nålen öppnar lucka 16 och drar ut en låda. På en smal brits ligger den unga kvinnan. Naken och färglös, med bruna ådernät kring halsen. Joona pekar på den tunna, böjda linjen ovanför hennes bröst.

– Ta av dig kläderna, säger han till Frippe.

Frippe knäpper upp jackan och drar av sig den svarta T-shirten. På hans bröstkorg syns ett svagt rosa märke efter baljans kant, en böjd linje, som liknar en glad mun.

– Det var som fan, säger Petter.

Nålen går fram och granskar den döda kvinnans hårbotten. Han tar fram en smal ficklampa och riktar den mot den bleka huden under håret.

– Jag behöver inget mikroskop, någon har hållit henne mycket hårt i huvudet.

Han släcker lampan och stoppar ned den i läkarrocken.

– Med andra ord …, säger Joona.

– Med andra ord så har du förstås rätt, säger Nålen och klappar i händerna.

– Mord, suckar Svanehjälm.

– Imponerande, säger Frippe och stryker bort lite kajal som dragits ut på kinden.

– Tack, svarar Joona frånvarande.

Nålen ser frågande på honom:

– Vad är det? Joona? Vad har du sett?

– Det är inte hon, säger han.

– Va?

Joona möter Nålens blick och pekar sedan på kroppen framför dem.

– Det här är inte Penelope Fernandez, det här är någon annan, säger han och möter åklagarens blick. Den döda kvinnan är inte Penelope. Jag har tittat på hennes körkort och jag är säker på att det här inte är hon.

– Men vad …

– Penelope Fernandez är kanske också död, säger han. Men i så fall har vi inte hittat henne ännu.