Paganinikontraktet

18 Branden

Ambulanspersonalen försäkrar Erixon ännu en gång om att de inte kommer att tappa honom.

– Jag kan gå, säger Erixon och sluter ögonen.

Hans haka darrar för varje trappsteg de tar.

Joona återvänder till Penelope Fernandez lägenhet. Han ställer upp samtliga fönster, vädrar ut gasen och sätter sig i den bekväma, aprikosfärgade soffan.

Om lägenheten hade exploderat så hade det med största sannolikhet avskrivits som en gasolycka.

Joona tänker att inget minnesfragment försvinner, ingenting man sett går någonsin förlorat, det gäller bara att låta minnet flyta upp ur djupet, som vrakgods.

Men vad såg jag då?

Han hade inte sett någonting, bara snabba rörelser och ett vitt knivblad.

Det var det jag såg, tänker Joona plötsligt. Jag såg ingenting.

Han säger sig att just frånvaron av iakttagelser bekräftar känslan av att det inte rör sig om en vanlig mördare.

De har att göra med en yrkesmördare, en problemlösare, en grob.

Tanken har funnits tidigare, men efter att ha mött honom är han övertygad.

Han är säker på att personen han mötte i hallen är samma person som mördade Viola. Hans avsikt var att döda Penelope, sänka sportbåten och få det hela att se ut som en olycka. Det är samma mönster här innan han blev överraskad. Han vill förbli osynlig, han vill utföra sina dåd, men dölja dem för polisen.

Joona ser sig långsamt omkring och försöker samla sina iakttagelser till en helhet.

I våningen ovanför låter det som om några barn rullar kulor över golvet. De hade befunnit sig i ett eldinferno vid det här laget om Joona inte hade hunnit dra ut sladden i tid.

Han tänker att han aldrig tidigare har utsatts för en så målinriktad och farlig attack. Han är övertygad om att personen som befann sig inne i den försvunna fredsaktivisten Penelope Fernandez hem inte var någon hatisk fiende från den högerextrema falangen. Dessa grupper gör sig visserligen skyldiga till utstuderade våldsdåd, men den här personen var en utbildad yrkesmänniska, en professionell mördare i en division långt över de högerextrema grupperna i landet.

Så vad gjorde du här, frågar sig Joona. Vad har en problemlösare med Penelope Fernandez att göra, vad är hon inblandad i, vad är det som pågår under ytan?

Han tänker på mannens oförutsägbara rörelser, knivtekniken som var avsedd att ta sig förbi gängse försvarsmönster, inklusive polisens och militärens intränade slag och blockeringar.

Det kittlar till inombords när han ser för sig hur redan det första hugget hade gått in i levern om han inte hade haft pistolen hängande under höger arm, och hur det andra hugget hade gått in i hans hjässa om han inte kastat sig bakåt.

Joona reser sig upp ur soffan och går in i sovrummet. Betraktar den ordentligt bäddade sängen, krucifixet över huvudändan.

En problemlösare trodde att han mördade Penelope och hans avsikt var att få det att se ut som en olycka …

Men båten sänktes aldrig.

Antingen blev mördaren avbruten eller så lämnade han brottsplatsen för att återvända senare och slutföra uppdraget. Men avsikten kan inte ha varit att sjöpolisen skulle hitta den drivande båten med en drunknad flicka ombord. Något gick fel på vägen eller så ändrades planerna plötsligt, kanske fick han nya order, men ett och ett halvt dygn efter mordet på Viola befinner han sig inne i Penelopes lägenhet.

Du måste ha mycket starka skäl för att besöka hennes lägenhet. Vad har du för motiv för att ta en sådan risk? Finns det någonting i lägenheten som binder dig eller din uppdragsgivare till Penelope?

Du gjorde någonting här, tog bort fingeravtryck, raderade en hårddisk, förstörde ett meddelande på en telefonsvarare eller hämtade någonting, tänker Joona.

Det var i alla fall din avsikt, men kanske blev du avbruten när jag kom in.

Kanske ville du radera spår med hjälp av eldsvådan?

Det är en möjlighet.

Joona tänker att han hade behövt Erixon nu. Han kan inte göra en brottsplatsundersökning utan en kriminaltekniker, han har inte rätt utrustning, han skulle kunna förstöra spår om han letade igenom lägenheten på egen hand, han skulle kanske kontaminera dna och missa osynliga ledtrådar.

Joona går fram till fönstret och blickar ner på gatan och de tomma borden utanför ett smörgåscafé.

Han inser att han måste åka till polishuset och tala med sin chef Carlos Eliasson, han måste begära att få bli förundersökningsledare, det är det enda sättet att få tillgång till en ny kriminaltekniker, det är det enda sättet att få hjälp medan Erixon är sjukskriven.

Joonas telefon ringer precis när han bestämmer sig för att göra det ordentligt, tala med både Carlos och Jens Svanehjälm och sätta ihop en liten utredningsgrupp.

– Hej Anja, svarar han.

– Jag skulle vilja basta med dig.

– Basta med mig?

– Ja, kan inte du och jag bada bastu tillsammans? Du kunde visa mig hur det går till i en riktig finsk sauna.

– Anja, säger han försiktigt. Jag har levt nästan hela mitt liv här i Stockholm.

Joona går ut i hallen och fortsätter fram mot ytterdörren.

– Du är sverigefinländare, jag vet, fortsätter Anja i telefonen. Kan det bli tråkigare? Varför kan du inte komma från El Salvador? Har du läst Penelope Fernandez debattartiklar? Du skulle se henne – häromdagen skällde hon ut hela Sveriges vapenexport på teve.

Joona hör Anja andas i luren när han lämnar Penelope Fernandez lägenhet. Han ser ambulanspersonalens blodiga fotsteg på trappavsatsen och känner en kort rysning löpa över hjässan när han tänker på hur kollegan suttit ute i trapphuset med benen vitt isär, hur ansiktet blev blekare och blekare.

Joona tänker att problemlösaren trodde att han dödade Penelope Fernandez. Den delen av hans uppdrag var avklarad. Den andra delen innebar att ta sig in i Penelopes lägenhet av någon anledning. Om hon fortfarande lever så är det bråttom att hitta henne, för ganska snart kommer problemlösaren att inse sitt misstag och ta upp jakten.

– Björn och Penelope bor inte ihop, säger Anja.

– Jag har förstått det, svarar han.

– Man kan älska varandra ändå – precis som du och jag.

– Ja.

Joona kommer ut i det starka solskenet, luften är tung och ännu kvalmigare än tidigare.

– Kan du ge mig Björns adress?

Anjas fingrar går över datorns tangenter med små tickande ljud.

– Almskog, Pontonjärgatan 47, andra våningen …

– Jag åker dit innan jag …

– Vänta, säger Anja tvärt. Det går inte, det … Lyssna på det här, jag dubbelkörde adressen … Det var en brand i huset i fredags.

– Och Björns lägenhet?

– Hela våningsplanet förstördes, svarar hon.