Paganinikontraktet

91 En sista utväg

EN EKA AV fernissad mahogny guppar på Malmsjön i lugnet bakom en stor udde. En alldeles len vind kommer österifrån. Den för med sig en svag lukt av gödsel från bondgårdarna ut över vattnet. Pontus Salman har lagt upp årorna, men ekan har inte drivit mer än tio meter på en timme. Han tänker att han skulle ha tagit med sig något att dricka om han hade förstått att det skulle ta så lång tid att skjuta sig själv.

Den dubbelpipiga hagelbössan ligger över hans lår.

Det enda som hörs är kluckandet mot skrovet och det svaga susandet av vinden genom trädens lövmassor.

Han sluter ögonen en stund, andas några gånger, öppnar ögonen och ställer ner kolven på durken, ser till att den får fäste på trägallret. Han håller handen om den solvarma pipan och provar att rikta mynningen mot sin panna.

Han mår illa när han tänker på att hela huvudet kommer att slitas loss.

Händerna skakar så mycket att han måste vänta en stund. Han samlar sig och riktar mynningen mot hjärtat istället.

Svalorna har börjat flyga lågt, de jagar insekter tätt över vattenytan.

Antagligen kommer det att regna i natt, tänker han.

Ett vitt streck tecknar sig på himlen efter ett flygplan och Pontus börjar återigen tänka på sin mardröm.

Plötsligt känns det som om hela sjön mörknar, som om vattnet svärtas underifrån.

Han vänder sig mot geväret igen, tar pipan i munnen, känner den skrapa mot tänderna, känner smaken av metall.

Han sträcker sig efter avtryckaren när han hör ljudet från en bil. Hjärtat fladdrar till i bröstet på honom. Olika tankar far genom hans hjärna på bara en sekund, men han inser att det måste vara hans fru eftersom hon är den enda som vet var han är.

Han lägger ner geväret igen, känner den höga pulsen stöta genom kroppen, känner hur han skakar när han försöker se något mellan träden mot stugan.

En man kommer gående på stigen till bryggan.

Det tar ett tag för Pontus att förstå att det är kommissarien som kom till kontoret och visade upp Veroniques fotografi.

Men när han känner igen honom brusar en helt ny ångest upp inombords. Säg att det inte är för sent, tänker han gång på gång medan han börjar ro mot land. Säg att det inte är för sent, säg att jag inte behöver skörda min mardröm, säg att det inte är för sent.

Pontus Salman ror inte ända fram till bryggan. Han är vit i ansiktet och skakar bara på huvudet när Joona Linna ber honom komma. Han ser till att hålla avståndet när han vänder ekan med motgående årtag så att fören pekar utåt.

Joona sätter sig på den spruckna, solblekta träbänken längst ut på bryggan. Grönskan ångar av värmen från land och vattnet kluckar mjukt.

– Vad vill du? frågar Pontus med rädd röst.

– Jag har precis pratat med din hustru, säger Joona stilla.

– Pratat?

– Ja, och jag …

– Du har pratat med Veronique? frågar Pontus oroligt.

– Jag behöver få svar på några frågor.

– Det finns inte tid.

– Det är ingen bråska med det där, säger Joona med en blick mot hagelgeväret i ekan.

– Vad vet du, mumlar Pontus.

Årorna rör sig mjukt genom vattnet.

– Jag vet att ammunitionen till Kenya ska gå till Sudan, säger Joona.

Pontus Salman svarar inte.

– Jag vet att det var din fru som tog fotografiet i logen.

Pontus sitter med nedslagen blick, lyfter de droppande årorna och känner vattnet rinna ner till händerna.

– Jag kan inte stoppa affären, säger han sammanbitet. Jag hade för bråttom, behövde ordern …

– Så du skrev på kontraktet.

– Det var vattentätt, även om det skulle avslöjas. Alla kunde hävda att de handlat i god tro, ingen var skyldig.

– Men ändå gick det fel, säger Joona.

– Ja.

– Jag hade tänkt vänta med att gripa dig …

– Eftersom du inte kan bevisa någonting, säger Pontus.

– Jag har inte talat med åklagaren, fortsätter Joona. Men jag är säker på att vi kan erbjuda dig strafflindring om du vittnar mot Raphael Guidi.

– Vittnar, jag kommer inte att vittna, säger Pontus med intensiv röst. Du fattar inte det här, märker jag. Jag har skrivit på ett väldigt speciellt kontrakt och om jag inte hade varit så jävla feg så hade jag redan gjort som Palmcrona.

– Vi skyddar dig om du vittnar, säger Joona.

– Palmcrona kom undan, viskar Pontus. Han hängde sig och nu är det nästa direktör som måste skriva på utförseltillståndet. Palmcrona blev helt ointressant för Raphael och slapp skörda sin mardröm …

Pontus livlösa ansikte blossar plötsligt upp av ett leende. Joona tittar på honom och tänker att det inte är sant att Palmcrona kom undan, för hans mardröm måste ha varit att hans son skulle dö.

– En psykolog är på väg, förklarar Joona. Och hon kommer att försöka övertyga dig om att självmord inte är någon utväg som …

Pontus Salman börjar ro utåt igen.

– Pontus, jag behöver få svar på fler frågor, säger Joona med högre röst. Du säger att nästa direktör på ISP kommer att bli tvungen att skriva på utförseltillståndet, men vad händer om han vägrar? Kan han inte bara vägra att ingå ett Paganinikontrakt? Kan han inte bara vägra?

Pontus Salman slutar ro, ekan fortsätter att glida utåt, årorna släpar i vattet.

– Jo, det kan han, svarar han lugnt. Men det vill han inte …