Paganinikontraktet

73 En sista fråga

Saga Bauer ligger på mage på den toviga ljusa mattan. Hon blundar medan Stefan långsamt kysser hennes rygg. Hennes ljusa hår sprider sig som en skimrande sky över golvet. Stefans varma ansikte rör sig mot hennes hud.

Fortsätt, tänker hon.

Läpparnas lätta beröring kittlar henne mellan skulderbladen. Hon tvingar sig själv att ligga kvar och ryser av välbehag.

Från musikanläggningen hörs tonsättaren Carl Unander-Scharins erotiska duett för violoncello och mezzosopran. De båda stämmorna korsas rytmiskt och repetitivt som det långsamma glittret i en mörk bäck.

Saga ligger helt stilla och känner upphetsningen stegras i kroppen. Hon andas genom halvöppen mun och fuktar läpparna med tungan.

Hans händer glider över midjan, kring höfterna och lyfter hennes stjärt fjäderlätt.

Ingen man jag träffat tidigare har rört mig så mjukt, tänker Saga och ler för sig själv.

Han tittar på henne och hon särar på låren. Det börjar glöda i henne, en kärna av oljig, dunkande hetta.

Hon hör sig själv kvida när hon känner hans tunga.

Försiktigt vänder han på hennes kropp. Mattan har gjort strimmiga märken över hennes mage.

– Fortsätt, viskar hon.

– Annars skjuter du mig, säger han.

Hon nickar och ler med öppet och lyckligt ansikte. Stefans svarta hår har fallit ned i hans ansikte, den smala hästsvansen ligger över ena bröstet.

– Kom, kom, säger Saga.

Hon tvingar ned hans ansikte mot sitt, kysser honom och möter hans tunga, varm och blöt.

Snabbt kränger han av sig byxorna och lägger sig naken över henne. Hon drar upp benen och känner honom tränga in. Hon stönar utdraget och andas sedan snabbt när de hejdar sig ett ögonblick. Känner den hisnande närheten till varandra. Stefan stöter alldeles mjukt. Hans smala höfter rör sig sakta. Saga drar fingrarna över hans skulderblad, länden, skinkorna.

Då ringer telefonen. Givetvis, hinner hon tänka. Ljudet av ZZ Tops stillsamma Blue Jeans Blues kommer inifrån högen av kläder på soffan, under det vita linnet, trosorna, de ut- och invända jeansen.

– Låt det ringa, viskar hon.

– Det är din jobbtelefon, säger han.

– Jag skiter i det nu, det är ingenting viktigt, mumlar hon och försöker hålla fast honom.

Men han drar sig ur henne, ställer sig på knä och trevar i hennes byxfickor efter telefonen. Han hittar den inte och bluesen fortsätter dämpat. Till slut får han vända upp och ned på jeansen och skaka ut telefonen på golvet. Den har tystnat. Ett litet klingande ljud annonserar att ett röstmeddelande har talats in.

Tjugo minuter senare småspringer Saga Bauer genom korridoren på Rikskriminalen. Hårtopparna är fuktiga efter den hastiga duschen. Hon har fortfarande en pirrande och otillfredsställd lust i kroppen. Trosorna och jeansen sitter obekvämt.

Saga skymtar Anja Larssons frågande, runda ansikte över datorn när hon rusar mot Joonas rum. Han står mitt på golvet med fotografiet i handen och väntar på henne. När hon möter hans isgrå, vassa blick kryper en rysning av obehag över hennes rygg.

– Stäng dörren, säger han.

Hon stänger genast och vänder sig om mot honom och väntar. Hennes andetag är snabba, tysta.

– Axel Riessen kommer ihåg all musik han någonsin hört, varje ton från varje instrument i en symfoniorkester …

– Jag förstår inte vad du säger.

– Han kunde se vilket stycke kvartetten spelade på bilden, det var Béla Bartóks andra stråkkvartett.

– Okej, du hade rätt, säger hon snabbt. Det gick att avgöra stycket, men vi …

– Fotografiet togs den trettonde november 2009, avbryter Joona med ovanlig kärvhet i rösten.

– Så de jävlarna gjorde vapenaffärer med Sudan efter åtalet mot al-Bashir, säger hon sammanbitet.

– Ja.

– De visste att ammunition skulle pumpas in i Darfur, viskar hon.

Joona nickar och musklerna vid hans käkar rör sig hårt.

– Carl Palmcrona borde inte vara i den där logen, säger han. Pontus Salman borde inte vara där, ingen borde vara där …

– Men nu har vi dem på ett fotografi, säger hon med tillbakahållen iver. Raphael Guidi syr ihop en jättelik affär med Sudan.

– Ja, svarar Joona och möter Sagas sommarblå ögon.

– Den riktigt stora fisken var förstås ful, konstaterar Saga. Det har många sagt tidigare, det har de flesta anat … men de största går alltid fria.

De står under tystnad och tittar på fotografiet igen, betraktar de fyra personerna i logen på Alte Oper, champagnen, deras ansikten, musikerna med Paganinis gamla instrument.

– Nu har vi löst den första gåtan, säger Saga och drar efter andan. Vi vet att fotografiet handlar om att Sudan försöker köpa ammunition trots att det är förbjudet.

– Palmcrona var där, hans pengar på kontot är säkerligen mutor, säger Joona dröjande. Men samtidigt … Palmcrona har ju inte godkänt någon vapenexport till Sudan efter det här med presidenten, det är ju helt omöjligt, det skulle han aldrig få ige…

Han avbryter sig när telefonen plötsligt surrar i hans kavaj. Joona svarar, lyssnar under tystnad och avslutar sedan samtalet. Han betraktar Saga.

– Det var Axel Riessen, säger Joona. Han hävdar att han har förstått vad fotografiet handlar om.