Paganinikontraktet

85 Den jagades jakt

Penelope skakar i benen, hon står med handen mot stängslet, blickar ner i asfalten. Hon måste kämpa emot impulserna att kräkas. Bilden från herrtoaletten vibrerar framför hennes ögon. Det bortsprängda ansiktet, tänderna och blodet.

Tyngden från skyddsvästen får henne att vilja sätta sig rakt ner på marken. Ljudet från omgivningen kommer tillbaka i vågor. De tjutande sirenerna från den andra ambulansen hörs. Poliser skriker åt varandra, kommunicerar via radio. Hon ser ambulansmän springa med en bår. Det är mannen från herrtoaletten. Han ligger på rygg. Ansiktet är övertäckt, men blod tränger redan igenom kompressen.

Saga närmar sig Penelope tillsammans med en sjuksköterska. Hon säger att hon tror att Penelope håller på att gå in i ett chocktillstånd.

– Det var inte han, gråter Penelope när de sveper en filt om henne.

– En läkare kommer snart och tittar till dig, säger sjuksköterskan. Men jag kan ge dig lite lugnande redan nu. Har du någon leversjukdom?

När Penelope skakar på huvudet ger sjuksköterskan henne en blå kapsel.

– Den ska sväljas hel … Det är ett halvt milligram Xanor, förklarar hon.

– Xanor, upprepar Penelope och tittar på tabletten i sin hand.

– Den lugnar dig och är inte det minsta farlig, förklarar sjuksköterskan och skyndar sedan iväg.

– Jag hämtar vatten, säger Saga och börjar gå i riktning mot en piketbil.

Penelope känner sig kall om fingrarna. Hon tittar på sin hand och på den lilla blå kapseln.

Joona Linna är kvar inne i byggnaden. De kommer fortfarande ut med nya människor, sotiga och rökskadade. De chockade diplomaterna samlas vid stängslet till Japans ambassad i väntan på transport till Karolinska sjukhuset. En kvinna i mörkblå kjol och kofta sjunker ner på marken och gråter med naket ansikte. En polis sätter sig hos henne, håller henne om axlarna och talar lugnande. En av diplomaterna slickar sig om läpparna och torkar sina händer gång på gång på en handduk, som om han inte kunde bli ren. En äldre man i skrynklig kostym står med stelt ansikte och talar i telefon. Militärattachén, en medelålders kvinna med rödfärgat hår, har torkat sina tårar och försöker sömngångaraktigt hjälpa till. Med inåtvänd blick står hon och håller påsen med blodersättning medan ambulanspersonalen flyttar en patient. En man med omlagda brännsår på händerna satt för en liten stund sedan med en filt om axlarna och höll för sitt ansikte. Nu har han rest sig, filten har fallit till marken och han går långsamt uppför asfaltsvägen, drömmande utmed stängslet.

En militärpolis står med ena handen om en flaggstång och gråter.

Mannen med de brända händerna fortsätter i det klara morgonljuset, runt hörnet och till höger in på Gärdesgatan.

Penelope drar plötsligt efter andan. Som en injektion med isvatten jagar en skrämmande insikt genom hennes kropp. Hon såg inte hans ansikte, men ryggen såg hon. Mannen med de skadade händerna. Hon vet att det är han, förföljaren, som går upp mot Gärdet, som släntrar bort från poliser och ambulanser. Hon behöver inte se hans ansikte, för hon har sett hans rygg och nacke tidigare, från båten under Skurusundsbron, när Viola och Björn fortfarande levde.

Penelope öppnar sin hand och låter den blå kapseln falla till marken.

Med hårt bultande hjärta börjar hon gå efter honom, hon svänger in på Gärdesgatan, låter filten falla, precis som han gjorde, och ökar på stegen. Hon börjar springa när hon ser honom med trötta rörelser skynda in mellan träden i skogsdungen rakt fram. Han verkar svag, lider förmodligen av blodförlust från skottskadan i axeln och hon vet redan nu att han inte kommer att kunna springa ifrån henne. Några kajor lyfter från trädkronorna och flaxar undan. Penelope fortsätter in mellan träden, känner sig fylld av kraft, går med stora steg genom ängsgräset och ser honom femtio meter bort. Han stapplar och tar stöd mot en trädstam med ena handen. Kompressen lossnar och hänger löst runt hans fingrar. Hon springer efter och ser honom lämna den lilla träddungen och halta ut i solskenet på den stora gräsytan. Utan att stanna drar hon fram pistolen som Joona Linna placerade på hennes rygg, tittar på den, osäkrar den, fortsätter fram mellan träden, saktar in och siktar med rak arm på hans ben.

– Stanna, viskar hon och kramar avtryckaren.

Skottet går av, rekylen stöter till i hennes arm och axel, krutstänken bränner till över handryggen.

Kulan försvinner bort och Penelope ser hur förföljaren försöker springa fortare.

Du skulle inte ha rört min syster, tänker hon.

Mannen passerar en gångväg, stannar till, håller sig om axeln och fortsätter sedan vidare över gräset.

Penelope springer, kommer ut i solen, närmar sig och korsar gångvägen som han precis passerade och höjer vapnet igen.

– Stanna, ropar hon.

Skottet går av och hon ser kulan slita upp gräs från marken tio meter framför honom. Penelope känner sig genomströmmad av adrenalin, alldeles klar och koncentrerad. Hon siktar på hans ben och skjuter. Hon hör knallen, känner rekylen i armen och ser hur kulan går in genom hans knäveck och ut genom knäskålen. Han skriker rakt ut av smärta och faller i gräset, försöker ta sig fram, men hon närmar sig ytterligare, går med stora steg och ser honom kravla sig upp mot en ensam björk.

Stanna, tänker Penelope och höjer pistolen igen. Du dödade Viola, du dränkte henne i en balja och du dödade Björn.

– Du mördade min lillasyster, upprepar hon högt och skjuter.

Skottet går in i hans vänstra fot och blod skvätter ut på gräset.

När Penelope kommer fram till honom sitter han med ryggen mot trädet, huvudet hänger fram, hakan vilar mot bröstet. Han blöder kraftigt, andas flämtande som ett djur, men är i övrigt helt stilla.

Hon stannar framför honom, står bredbent i gräset i skuggan under trädet och siktar på honom med pistolen.

– Varför? frågar hon lågt. Varför är min syster död, varför är …

Hon tystnar, sväljer, böjer sig ner och sätter sig på knä för att se hans ansikte.

– Jag vill att du tittar på mig när jag skjuter.

Mannen fuktar munnen och försöker höja huvudet. Det är för tungt, han orkar inte. Han är uppenbarligen på väg att förlora medvetandet av blodförlusten. Hon siktar på honom med pistolen, hejdar sig igen, sträcker fram sin andra hand, lyfter hans haka och betraktar honom. Hon biter ihop käkarna hårt när hon återser de trötta dragen, det ansikte hon såg i blixtskenet genom regnet på Kymmendö. Nu minns hon ögonens lugn och det djupa ärret över munnen. Han är precis lika lugn i denna stund. Penelope hinner tänka att det är underligt att han inte är det minsta rädd för henne, när han plötsligt gör ett utfall. Han rör sig med oväntad snabbhet, får fatt i hennes hår och rycker henne till sig. Det är så mycket kraft i hans arm att hon faller framåt och stöter pannan mot hans bröst. Hon hinner inte flytta sig undan innan han skiftar grepp, fattar tag om hennes handled och vrider vapnet ur hennes hand. Med all kraft stöter hon ut med armarna och sparkar ifrån, faller bakåt i gräset och när hon tittar upp igen siktar han redan på henne med pistolen och avfyrar två snabba skott.