Paganinikontraktet

45 Efter motorvägen

Hushållerskan Edith Schwartz har ingen telefon. Hon är bosatt cirka sju mil norr om Stockholm, utanför Knivsta. Joona sitter tyst bredvid Saga. I ett mjukt tempo kör hon längs hela Sveavägen. De lämnar innerstaden via Norrtull och fortsätter på motorvägen förbi avfarten mot Karolinska sjukhuset.

– Säpos brottsplatsundersökning av Penelopes lägenhet är färdig, berättar hon. Jag har gått igenom allt material och utifrån det har hon inga kopplingar till vänsterextrema grupper. Hon tar tvärtom avstånd från dem, är uttalad pacifist och debatterar mot deras metoder. Jag har tittat på det lilla vi har på Björn Almskog. Han jobbar på Debaser på Medborgarplatsen, är politisk inaktiv, men greps i samband med en gatufest som arrangerades av Reclaim the City.

De färdas snabbt mellan det svarta förbiflimrande stängslet mot Norra begravningsplatsen och Hagaparkens höga grönska.

– Jag har gått igenom våra arkiv, säger Saga långsamt. Allt vi har om vänsterextremister och högerextremister i Stockholm … det tog nästan hela natten. Materialet är givetvis hemligstämplat, men du behöver få veta att Säpo begick ett misstag: Penelope och Björn är inte inblandade i några sabotage eller någonting åt det hållet. De är nästan löjligt oskyldiga.

– Så du har släppt det spåret?

– Jag är precis som du övertygad om att vi utreder någonting som ligger i en annan division, långt över extremisterna till vänster och höger … antagligen i en division långt över Säpo och rikskrim, säger hon. Jag menar, Palmcronas död, branden i Björns lägenhet, Violas död och så vidare … det här handlar om helt andra saker.

Det blir tyst och Joona erinrar sig istället hushållerskan, när hon såg honom i ögonen och frågade om de hade tagit ner Palmcrona ännu.

– Vad menar du med att ta ner?

– Jag ber om ursäkt, jag är bara hushållerska, jag trodde …

Han hade frågat henne om hon hade sett något speciellt.

– En snara från lampkroken i lilla salongen, hade hon svarat.

– Du hade sett snaran?

– Givetvis.

Givetvis, tänker Joona och blickar ut på motorvägen med ett rött bullerstaket till höger mot villaområden och fotbollsplaner. Hushållerskans vassa uttal av ordet ”givetvis” hänger kvar i Joonas minne, upprepas ett stort antal gånger, medan han erinrar sig hennes ansikte när han förklarade för henne att hon skulle bli ombedd att komma till polisstationen och tala med en polis. Hon reagerade inte med oro som han hade väntat sig, utan nickade bara.

De passerar Rotebro där de grävde upp de tio år gamla resterna från Johan Samuelssons kropp i Lydia Evers trädgård när de letade efter Erik Maria Barks son Benjamin. Det hade varit vinter då, nu är grönskan mättad kring de rostbruna järnvägsspåren, parkeringsplatserna och bort mot radhus och villor.

Joona ringer upp Nathan Pollock på Riksmordskommissionen och redan efter två signaler hör han den lätt nasala rösten:

– Nathan.

– Du och Tommy Kofoed tittade på cirklarna av spår under Palmcronas kropp.

– Förundersökningen blev nerlagd, svarar Pollock och Joona hör honom skriva på en dator.

– Ja, men nu har …

– Jag vet, avbryter han. Jag har pratat med Carlos, han berättade om utvecklingen.

– Kan du titta på det igen?

– Jag håller precis på med det, svarar Pollock.

– Det låter bra, säger Joona. När blir du klar, tror du?

– Nu, svarar han. Spåren kommer från Palmcrona och hans hemhjälp Edith Schwartz.

– Inga andra?

– Nej.

Saga håller en jämn hastighet av 140 kilometer i timmen och de fortsätter hela tiden norrut på Europaväg 4.

Joona och Saga har suttit tillsammans på polishuset, lyssnat på det inspelade förhöret med Edith Schwartz och samtidigt följt John Bengtssons handskrivna kommentarer.

Nu går Joona igenom förhöret i huvudet: efter den gängse formalian förklarar John Bengtsson att det inte föreligger några misstankar om brott, men att han hoppas att hon ska kunna hjälpa till att kasta lite ljus över orsakerna bakom Carl Palmcronas död. Sedan blir det tyst, ett svagt susande från fläktsystemet hörs, en stol knarrar ibland, en penna raspar mot ett papper. I protokollet har John Bengtsson skrivit att han på grund av Edith Schwartz uppvisade likgiltighet valde att invänta hennes första ord.

Det tog lite mer än två minuter innan hon sa någonting. Det är en lång tid för att bara sitta mitt emot en polis vid ett skrivbord medan ingenting annat än den långsamma tystnaden spelas in.

– Hade direktör Palmcrona tagit av sig ytterrocken? frågar hon sedan.

– Varför undrar du det? replikerar John Bengtsson vänligt.

Hon tiger igen, tystnaden varar ungefär en halv minut innan den bryts av John:

– Hade han rocken på sig när du träffade honom sista gången? frågar han.

– Ja.

– Du sa tidigare till kommissarie Linna att du hade sett en snara hänga från taket.

– Ja.

– Vad trodde du att den skulle användas till?

Hon svarar inte.

– Hur länge hade den hängt där? frågar John.

– Sedan i onsdags, svarar hon lugnt.

– Så du såg snaran i taket på kvällen den andra juni, åkte hem, återvände nästa morgon den tredje juni, såg snaran igen, träffade Palmcrona, lämnade våningen och återvände sedan klockan 14.30 den femte juni … och det var då du mötte kommissarie Linna.

I det skrivna protokollet stod det att Edith ryckte på axlarna.

– Kan du berätta om de här dagarna med dina egna ord? frågar John Bengtsson.

– Jag kommer till direktör Palmcronas våning klockan sex på onsdagens morgon. Det är bara på morgonen jag har lov att använda nyckel eftersom Palmcrona sover fram till halv sju. Han är noga med regelbundna tider, så det blir ingen sovmorgon, inte ens på söndagarna. Jag maler kaffebönor i handkvarnen, skär två limpsmörgåsar, brer dem med extrasaltad Bregott, lägger på två skivor leverpastej med tryffel, inlagd gurka och en skiva cheddarost vid sidan. Jag dukar bordet med stärkt linne och sommarporslinet. Morgontidningarna ska vara rensade från reklambilagor och sport och ligga vikta till höger.

Med en enastående noggrannhet redogör hon för tillagningen av onsdagens kalvfärsbiffar i gräddsås och förberedelserna för torsdagens lunch.

När hon når fram till punkten på lördagen då hon återvänder med matvarorna inför helgen och ringer på dörren tystnar hon.

– Jag förstår att det här känns jobbigt, säger John Bengtsson efter en liten stund. Men jag har suttit här och lyssnat på dig, på vad du har sagt. Du har gått igenom onsdag och torsdag, erinrat dig varje detalj, men inte en enda gång har du nämnt någonting som berör Carl Palmcronas plötsliga bortgång.

Hon tiger och ger inte någon förklaring till detta.

– Jag måste be dig att återvända i minnet, fortsätter John Bengtsson tålmodigt. Visste du att Carl Palmcrona var död när du ringde på dörren?

– Nej, svarar hon.

– Frågade du inte kommissarie Linna om vi hade tagit ner honom ännu? frågar John med viss otålighet i rösten.

– Jo, svarar hon.

– Hade du redan sett honom död?

– Nej.

– Men vad fan, säger John irriterat. Kan du inte bara berätta vad du vet? Vad fick dig att fråga om vi hade tagit ner honom? Du frågade ju det! Varför gjorde du det om du nu inte visste att han var död?

I rapporten hade John Bengtsson skrivit att han tyvärr gjorde misstaget att bli provocerad av hennes undanglidande sätt och att hon efter hans svordom slöt sig som en björnsax.

– Är jag anklagad för något? frågar hon kyligt.

– Nej.

– Då är vi färdiga med varandra.

– Det vore till stor hjälp om …

– Jag minns ingenting mer, avbryter hon och reser sig från stolen.

Joona tittar till på Saga, hennes blick är riktad genom vindrutan på den framrusande motorvägen och långtradaren framför.

– Jag sitter och funderar på förhöret med hushållerskan, säger Joona.

– Jag med, svarar hon.

– John blev irriterad på henne, tyckte att hon sa emot sig själv. Han hävdade att hon visste att Palmcrona var död när hon ringde på dörren, säger Joona.

– Ja, svarar Saga utan att titta på honom.

– Men hon talade sanning eftersom hon inte visste att han var död. Hon trodde det, men hon visste inte, fortsätter han. Det är därför hon svarade nej på hans påstående.

– Edith Schwartz verkar vara en speciell kvinna.

– Jag tror att hon försöker dölja någonting för oss utan att behöva ljuga, säger Joona.