Paganinikontraktet

53 Underskriften

Axel öppnar dörren och hälsar på cykelbudet. Den ljumma kvällsluften väller in tillsammans med den dånande musiken från Arkitekthögskolans avslutningsfest.

Han tar emot mappen och blir av någon anledning förlägen av tanken på att signera kontraktet inför ett cykelbud, som om han vore en man som gör vad som helst, bara man pressar honom en aning.

– Ge mig en minut, säger Axel och lämnar budet i hallen.

Han går in igenom korridoren till vänster, förbi det nedre biblioteket och fram till köket. Han passerar de blänkande arbetsytorna i mörk sten, de svartglänsande skåpen och går fram till dubbelkylen med ismaskin. Han tar ut en miniflaska mineralvatten och dricker ur den, lossar slipsen och sätter sig sedan vid den höga bardisken och öppnar mappen.

Allt är prydligt och ser ut att vara i sin ordning, varje bilaga finns med, Exportkontrollrådets utlåtande, klassificeringen, förhandsbeskedet, kopiorna till Utrikesnämnden och anbudsunderrättelsen.

Han betraktar dokumenten som berör utförseltillståndet, det avgörande beslutet om export, bläddrar fram till raden där generaldirektören för Inspektionen för strategiska produkter ska skriva sitt namn.

Det går som en kyla, en kort frossa över hans kropp.

Det är en stor affär, har betydelse för landets handelsbalans, ett rutinärende som försenats på grund av Carl Palmcronas självmord. Han förstår att Pontus Salmans situation är mycket besvärlig, kanske kommer affären att gå hans företag ur händerna om ärendet drar ut på tiden ytterligare.

Och samtidigt inser han att han håller på att stressas till att godkänna export av ammunition till Kenya, utan att personligen kunna garantera beslutets riktighet.

Axel fattar sitt beslut och känner sig omedelbart bättre till mods.

De närmaste dagarna tänker han ägna all tid åt detta ärende och sedan ska han skriva på utförseltillståndet.

Han kommer att göra det, det vet han, men inte nu. Han struntar i om de blir arga, upprörda. Det är faktiskt han som bestämmer, det är han som är generaldirektör för Inspektionen för strategiska produkter.

Han tar pennan och på raden som väntar på hans namnteckning ritar han en glad gubbe med en pratbubbla från munnen.

Axel återvänder till hallen med allvarlig min, lämnar över mappen till budet, går sedan uppför trappan och in i salongen. Han undrar om Beverly verkligen är däruppe, eller om hon inte tordes säga att hon smugit ut.

Tänk om hon smyger ut och försvinner.

Axel tar fjärrkontrollen från ett sideboard och sätter på en blandning av David Bowies tidigaste verk.

Musikanläggningen liknar en svagt skinande tacka av glas. Den är trådlös och högtalarna är infällda i väggarna och fullkomligt osynliga.

Han fortsätter fram till vitrinskåpet, öppnar den buckliga glasdörren och tittar på de glänsande flaskorna.

Han tvekar kort innan han plockar ut whiskyflaskan med en numrerad Hazelburn från Springbank Distillery. Destilleriet ligger i Campbeltownregionen i Skottland. Axel har besökt platsen och minns det över hundra år gamla mäskkaret som fortfarande användes. Det var slitet, målat i klarröd färg och hade inte ens ett lock.

Axel Riessen drar ur korken och andas in doften av whiskyn: djupt jordig och mörk som en åskhimmel. Han trycker tillbaka korken, sätter långsamt tillbaka flaskan i hyllan och noterar att musikanläggningen har valt en sång från skivan Hunky Dory.

But her friend is nowhere to be seen. Now she walks through her sunken dream, to the seat with the clearest view, and she’s hooked to the silver screen, sjunger David Bowie.

Dörren till broderns lägenhet slås igen. Axel blickar ut genom de väldiga panoramafönstren som vetter mot den täta trädgården. Han undrar om Robert kommer att titta förbi och i samma stund knackar det på dörren.

– Kom in, ropar han åt sin bror.

Robert öppnar dörren och går in i salongen med ett besvärat uttryck i ansiktet.

– Jag förstår att du lyssnar på skräp för att retas med mig, men …

Axel ler och sjunger med:

Take a look at the Lawman, beating up the wrong guy. Oh man! Wonder if he’ll ever know: he’s in the best selling show…

Brodern tar några danssteg och går sedan fram till det öppna vitrinskåpet och blickar in på flaskorna.

– Varsågod, säger Axel torrt.

– Vill du titta på min Strosser – får jag stänga av en liten stund?

Axel rycker på axlarna, Robert trycker på paus och musiken tonar ner och tystnar mjukt.

– Är du redan färdig med den?

– Jag satt uppe hela natten, svarar Robert med ett stort leende. Strängade den i morse.

Det blir tyst mellan dem. För länge sedan hade deras mor varit säker på att Axel skulle bli en berömd violinist. Alice Riessen hade själv varit yrkesmusiker, spelat andra violin i Stockholmsoperans hovkapell i tio år och favoriserade öppet sin förstfödde son.

Allt gick sönder när Axel studerade på Musikhögskolan och blev en av de tre finalisterna i Johan Fredrick Berwalds tävling för unga solister som betraktades som nålsögat rakt in i världseliten.

Efter tävlingen slutade Axel helt med musiken och började på Militärhögskolan i Karlsborg. Hans lillebror Robert fick överta platsen som musiker i familjen. Som de flesta som genomgår Kungliga Musikhögskolans utbildning blev Robert aldrig någon stjärnviolinist. Däremot spelar han i en kammarorkester och har framför allt blivit en välrenommerad fiolbyggare som tar emot beställningar från hela världen.

– Visa mig fiolen, säger Axel efter en liten stund.

Robert nickar och hämtar instrumentet, en smäcker violin, eldigt rödfernissad och med en botten av tigerstrimmig lönn.

Han ställer sig framför sin bror och börjar spela en skälvande slinga från ett av Béla Bartóks stycken från resan i Ungern. Axel har alltid tyckt om honom. Bartók var öppen motståndare till nazismen och tvingades lämna sitt land. Som kompositör är han en grubblare som ibland lyckas förmedla korta ögonblick av lycka. Ett slags vemodig folkmusik bland rasmassorna efter en katastrof, tänker Axel samtidigt som Robert avslutar stycket.

– Den låter ganska bra, säger Axel. Men du måste flytta fram ljudpinnen för det finns en liten stumhet som …

Broderns ansikte blir genast slutet.

– Daniel Strosser har sagt att … han vill ha den här klangen, förklarar han kort. Han vill att fiolen ska låta som en ung Birgit Nilsson.

– Då borde du absolut flytta fram ljudpinnen, ler Axel.

– Du kan inte det här, jag ville bara …

– Annars är den helt underbar, skyndar sig Axel att säga.

– Du hör väl klangen – torr och skarp och …

– Jag säger inte något dumt om den, fortsätter Axel oberört. Jag säger bara att det finns en kärna i ljudet som inte lever och som …

– Lever? Det är en Bartókkännare som ska ha instrumentet, fortsätter Robert. Vi pratar om Bartók – det är inte samma sak som Bowie.

– Jag hörde kanske fel, säger Axel lågt.

Robert öppnar munnen för att svara, men hejdar sig när han hör sin hustru Anette knacka på dörren.

Hon öppnar och ler när hon ser honom sitta med fiolen.

– Har du provat din Strosser? frågar hon förväntansfullt.

– Ja, säger Robert strävt. Men Axel tycker inte om den.

– Det är inte sant, säger Axel. Jag är helt säker på att kunden blir mer än nöjd. Det där jag talade om, det är kanske bara i min skalle som …

– Lyssna inte på honom, han vet ju ingenting, avbryter Anette irriterat.

Robert vill gå, vill få med sig sin hustru, vill inte ha ett uppträde, men hon fortsätter fram till Axel.

– Erkänn att du bara hittade på felet, säger hon med gäll röst.

– Det är inget fel, det är bara ljudpinnen som …

– Och när spelade du senast? För trettio, fyrtio år sedan? Du var bara ett barn då. Jag tycker att du ska säga förlåt.

– Låt det vara, säger Robert.

– Säg förlåt, kräver hon.

– Okej, förlåt, säger Axel och känner att han rodnar.

– För att du ljög, fortsätter hon. För att du ljög för att du inte kunde unna Robert det beröm hans nya fiol förtjänar.

– Förlåt för det.

Axel sätter på sin musik igen, ganska högt. Först låter det bara som ett klinkande på två ostämda gitarrer och en sångare som söker efter tonen med svag röst: Goodbye love, goodbye love …

Anette mumlar något om Axels brist på begåvning och Robert säger åt henne att sluta samtidigt som han drar med henne ut ur rummet. Axel höjer ljudet ytterligare och trummorna och elbasen vänder den ut- och invända musiken rätt: Didn’t know what time it was, the lights were low oh oh. I leaned back on my radio oh oh.

Axel blundar och känner ögonen bränna i mörkret. Han är redan mycket trött. Ibland sover han en halvtimme, ibland somnar han inte överhuvudtaget ens när Beverly ligger hos honom. Då brukar han slå en filt omkring sig, sätta sig på glasverandan med blicken ut mot gårdens vackra träd i det fuktiga gryningsljuset. Givetvis anar Axel Riessen vad hans problem beror på. Han blundar och återvänder i tankarna till dagarna som förändrade hans liv.