Paganinikontraktet

56 Helikoptern

Penelope står i fönstret. Himlen blinkar till av en blixt och mullret rullar över havet. Regnet öser ner. Björn har gått ombord på polisbåten och försvunnit in i styrhytten. Vattnet skummar av det hårda skyfallet. Hon ser Ossian stappla ner mot vattnet med ett gult paraply över huvudet. Metalldörren till båtens styrhytt öppnas och en uniformerad polis kommer ut på fördäcket, hoppar iland på bryggan och gör fast båten.

Först när polisen börjar gå uppför grusgången ser Penelope vem det är.

Förföljaren besvarar inte ens Ossians hälsning, han sträcker fram sin vänstra hand och tar ett hårt tag om Ossians haka.

Penelope märker inte att hon släpper telefonen i golvet.

Med saklig bryskhet vinklar den uniformerade mannen Ossians ansikte åt sidan. Det gula paraplyet faller till marken och rullar en bit nedför sluttningen. Hela förloppet är över på några ögonblick. Det är knappt att förföljaren stannar till när han med sin fria hand drar fram en kort dolk. Han vrider Ossians ansikte ytterligare lite och hugger honom sedan blixtsnabbt i nacken, ovanför atlaskotan, rakt in i hjärnstammen. Som ett bett från en orm. Ossian är redan död när han faller till marken.

Den polisuniformerade förföljaren fortsätter uppför gången mot huset med stora steg. Det bleka skenet från en blixt lyser plötsligt upp hans ansikte och Penelope möter hans blick genom regnet. Innan det mörknar hinner hon se ansiktets bekymrade drag. De trötta, ledsna ögonen och munnen med det djupa ärret. Åskan mullrar. Mannen fortsätter upp mot huset. Penelope står bara kvar i fönstret. Hon andas snabbt, men kommer sig inte för att fly, är paralyserad.

Regnet smattrar mot fönsterblecket och glaset. Världen utanför är underligt avlägsen för henne, men plötsligt uppstår ett annorlunda och alldeles gult ljus bakom mannen. Bryggan, vattnet och himlen lyser bländande. Från polisbåten reser sig en eldsflamma, som en stor ek av eld. Metalldelar slungas upp i luften. Eldmolnet växer och pulserar i brandgula schatteringar. Sprängvärmen antänder vassruggen och bryggan samtidigt som tryckvågen och knallen från explosionen når fram till huset.

Först när den skallrande fönsterrutan framför Penelopes ansikte spricker från kant till kant reagerar hon. Regnet störtar ner och möter den svarta röken som bolmar upp från resterna av båten bakom förföljaren. Han går med snabba steg upp mot huset. Penelope vänder sig om, rusar genom rummen, klättrar över den bortflyttade fåtöljen, kommer ut i hallen med de signerade porträtten, öppnar ytterdörren och springer snett över den blöta, misskötta gräsmattan. Hon halkar till, fortsätter i regnet, bort från huset på den upptrampade stigen, runt en björkdunge och ut på en äng. Där möter hon en barnfamilj med metspön och brandgula flytvästar och regnställ. Hon springer bara rakt igenom den lilla gruppen och ner mot en sandstrand. Hon är mycket andfådd, flåsar okontrollerat, det känns som om hon håller på att svimma. Hon måste stanna, vet inte vad hon ska ta sig till, hon kryper in bakom ett litet skjul, kräks bland nässlorna och ber viskande Fader vår. En åskknall hörs avlägset. Hon skakar i hela kroppen, men ställer sig ändå upp igen och stryker bort regn från ögonen med tröjans ärm. Hon lutar sig försiktigt fram och blickar runt hörnet, bort över ängen. Björkdungen rundas precis av förföljaren, han stannar till vid barnfamiljen som omedelbart pekar ut hennes riktning. Hon kryper bakåt, hasar nedför klippan och börjar springa efter vattenbrynet, kommer ut på sandstranden. Hennes spår lyser vita bakom henne när den blöta sanden rivs upp. Hon fortsätter ut på en mycket lång pontonbrygga, bara längre ut. Plötsligt hör hon det tunga smattret från en helikopters rotorblad. Penelope fortsätter utåt på bryggan, ser den polisklädde förföljaren springa mellan träden, ner mot stranden. Från en räddningshelikopter har en man i brandgula kläder vinschats ner, han landar längst ut på bryggan, vattnet kring honom piskas ut i krusiga cirklar. Penelope springer fram till honom på den hala bryggan, han ropar åt henne hur hon ska stå, kopplar sedan fast livräddningsselen på henne och gör ett tecken till helikopterföraren. Tillsammans stiger de från bryggan, flyger tätt över vattenytan, lyfts sedan upp och åt sidan. Det sista Penelope ser av stranden, innan den skyms av granskogen, är att förföljaren har satt ner sitt ena knä på marken. Den svarta ryggsäcken ligger framför honom. Med säkra rörelser monterar han ihop ett skjutvapen. Sedan ser hon honom inte mer. Bara täta, gröna träd. Vattenytan rusar bort under henne. Plötsligt hör hon en kort knall och hur det samtidigt krasar till ovanför. Det rycker häftigt i vajern och ilar till i hennes mage. Mannen bakom henne ropar något till helikopterföraren. Det rycker till åt andra hållet, helikoptern girar brant och Penelope förstår vad som hänt. Hon inser att förföljaren har skjutit helikopterföraren från sin plats på stranden. Utan att tänka en enda formulerad tanke lossar Penelope säkerhetsspärren till spännet på selen, öppnar låset, får loss remmarna och faller nedåt. Hon störtar genom luften samtidigt som helikoptern förlorar lyftkraft och tippar åt sidan och börjar volta. Vajern med den hängande sjöräddaren snurrar in sig i den stora rotorn. Det smattrar öronbedövande och sedan hörs en tvådelad knall när de väldiga propellerbladen slits från axeln. Penelope faller kanske tjugo meter innan hon når vattenytan. Hon sjunker djupt. Dånande fortsätter hon nedåt i det kalla vattnet en lång stund innan rörelsen vänder.

Hon sparkar med benen, kommer upp och drar in luft i lungorna, blickar runt och börjar simma bort från ön, rakt ut i havet.