Paganinikontraktet

50 Gömstället

Penelope och Björn vet inte hur länge de har hållit sig gömda och tysta i en djup klippskreva. Fram till den andra natten satt de bara hopkrupna i skuggan under stammen till en bruten tall.

De orkade inte fly längre, kropparna var bortom trötthet och de hade turats om att sova och hålla vakt.

Tidigare har förföljaren förutsett varje steg de tagit, men nu har känslan av hans direkta närvaro försvunnit, han har varit märkligt tyst länge. Den där sugande förnimmelsen över ryggen, den där isande aningen om att någon springer tätt bakom dem försvann redan när de lämnade vägen som ledde mot tätare bebyggelse, när de gjorde det oförutsägbara valet att vända rakt in i skogen, bort från människor och fastland.

Penelope är inte säker på om hon lyckades lämna något meddelande på sin mammas telefonsvarare.

Men snart borde ändå någon hitta Björns båt, tänker hon. Och då kommer polisen att börja leta.

Det enda de behöver göra är att hålla sig gömda så att inte förföljaren hittar dem.

Den runda berghällen är täckt av grön mossa, men i skrevan är stenen naken och på flera ställen sipprar klart vatten fram.

De har slickat i sig vattnet och gömt sig i skuggan igen. Dagen har varit mycket varm, de har suttit alldeles stilla och flämtat, men framåt kvällen, när den heta solen skuggas av träden somnar de igen.

Drömmar och slumrande minnen blandas i Penelopes hjärna. Hon hör Viola spela Blinka lilla stjärna på sin minimala fiol med små klistermärken som markerar fingersättningen och hon ser henne sminka sig med rosa ögonskugga och hålla in kinderna framför spegeln.

Penelope drar häftigt efter andan när hon vaknar.

Björn sitter med armarna runt sina knän och darrar.

När den tredje natten förbleknar står de inte längre ut, de är så hungriga och svaga att de lämnar gömstället och börjar gå.

Det är nästan morgon när Björn och Penelope kommer fram till vattenbrynet. Röda solstrålar har redan fångats upp som glödande stråk utmed kanterna på de långa molnslöjorna. Vattnet ligger gryningslugnt och blankt. Två knölsvanar flyter på ytan bredvid varandra. De glider stilla utåt med långsamt paddlande fötter.

Björn håller fram handen för att leda Penelope ner till vattnet. Hans knän ger plötsligt vika av trötthet, han vinglar till, halkar, tar emot med handen på en sten och kommer upp igen. Penelope stirrar tomt framför sig medan hon tar av sig skorna, knyter ihop dem och hänger dem om sin hals.

– Kom, viskar Björn. Vi simmar bara, tänk inte efter, bara gör det.

Penelope vill be honom vänta, hon är inte säker på att hon kommer att orka, men han är redan på väg ner i vattnet. Hon huttrar till och blickar bort mot den andra sidan ön, längre ut i Stockholms skärgård.

Hon vadar ut efter honom, känner det kyliga vattnet krama vaderna och låren. Botten är stenig och hal, det blir snabbt djupt under henne. Hon hinner inte tveka utan glider bara ner i vattnet efter Björn.

Med värkande armar och tunga kläder börjar hon simma mot den andra stranden. Björn är redan långt före henne.

Det är ansträngande, varje simtag känns outhärdligt, musklerna vill bara vila.

Kymmendö ligger som en sandig bank därframme. Hon sparkar med sina trötta ben, kämpar vidare och håller sig uppe. Plötsligt blir hon bländad av de första solstrålarna över träden, det sticker till i ögonen och hon slutar simma. Hon får inte kramp, men armarna orkar inte mer, de ger bara upp. Det rör sig om några få sekunder, men de blöta kläderna hinner dra ner henne under ytan innan armarna lyder henne igen. När hon kommer upp och drar efter andan är hon mycket rädd, adrenalin pumpas runt i kroppen, hon andas snabbt och har tappat riktningen, ser bara hav omkring sig. Förtvivlat trampar hon vatten och snurrar runt, hindrar sig själv från att skrika och får till slut syn på Björns guppande huvud, strax över vattenytan, femtio meter bort. Penelope fortsätter simma, men vet inte om hon kommer att orka till den andra ön.

Skorna kring hennes hals hindrar simtagen, hon försöker göra sig av med dem, men de fastnar i hennes krucifix. Nu brister den tunna länken och krucifixet försvinner tillsammans med skorna ner i vattnet.

Hon simmar vidare, känner hjärtats hårda slag i kroppen, anar långt därframme hur Björn kravlar sig upp på land.

Hon får vatten i ögonen och ser sedan att Björn står upp på stranden. Han blickar tillbaka efter henne när han istället borde gömma sig. Deras förföljare kan just nu befinna sig på Ornös norra strand, han kan stå någonstans bakom dem och söka av området med en kikare.

Penelopes rörelser blir långsammare och svagare, hon känner tyngden och trögheten i benen när mjölksyran sprider sig i lårmusklerna. Det är mycket svårt att simma, den sista biten känns oöverstiglig. Björns ögon är rädda, han vadar ut i vattnet mot henne när hon närmar sig stranden. Hon är på väg att ge upp igen, men tar några simtag till och några till och så känner hon botten under sig. Björn är ute i vattnet, han tar hennes hand och drar henne intill sig och släpar henne med sig upp på den steniga sandstranden.

– Vi måste gömma oss, flämtar hon.

Han hjälper henne in bland granarna, hon saknar känsel i benen och fötterna, hon fryser så att hon skakar. De fortsätter längre in i skogen och stannar först när havet inte längre syns. Trötta sjunker de ner i mossan och blåbärsriset och kramar varandra medan andhämtningen blir lugnare.

– Det här går inte, kvider hon.

– Vi hjälper varandra.

– Jag fryser, vi måste få tag i torra kläder, hackar Penelope fram mot Björns knottriga bröstkorg.

De tar sig upp och han ger henne stöd när de börjar gå på stela ben genom skogen. Björns blöta sportskor klafsar för varje steg. Penelopes nakna fötter lyser vita mot marken. Träningskläderna hänger blöta och kalla på hennes kropp. Tysta letar de sig österut, bort från Ornö. Efter tjugo minuter når de den andra stranden. Solen står redan högt och glittrar bländande i det släta havet. Det börjar bli varmare i luften. Penelope stannar framför en tennisboll som ligger i det höga ängsgräset. Gulgrön och märkligt främmande för henne. Först när hon tittar upp igen ser hon huset. Nästan försvunnet bakom en tät häck av syrenbuskar ligger ett litet rött hus med en vacker veranda mot vattnet. Gardinerna är fördragna i alla fönster och i bersån står en hammock utan dynor. Gräsmattan är vildvuxen och en avbruten gren från det åldrade äppelträdet ligger rakt över gången av ljusgrå marksten.

– Det är ingen hemma, viskar Penelope.

De smyger sig närmare huset, fortfarande beredda på hundskall eller arga rop. De tittar in i gliporna mellan gardinerna, fortsätter runt och känner försiktigt på ytterdörren. Den är låst och Penelope blickar runt.

– Vi måste komma in, vi måste vila oss, säger Björn. Vi får slå sönder ett fönster.

Intill väggen står en lerkruka med en liten buske med smala och blekt gröna blad. Penelope känner den söta doften av lavendel när hon lutar sig fram och tar upp en av stenarna ur krukan. Stenen är gjord av plast och på undersidan finns det ett litet lock. Hon öppnar locket, plockar ut nyckeln och lägger tillbaka plaststenen i krukan.

De låser upp och går in i en hall med furugolv. Penelope känner hur hennes ben darrar, de är på väg att försvinna under henne. Hon famlar med handen efter stöd. Väggarna har plyschiga medaljongtapeter. Penelope är så trött och hungrig att huset känns overkligt, som ett pepparkakshus. Överallt hänger inglasade, dedicerade fotografier. Signaturer och hälsningar skrivna med guldpenna eller svart tusch. De känner igen raden av ansikten från svenska teveprogram: Siewert Öholm, Bengt Bedrup, Kjell Lönnå, Arne Hegerfors, Magnus Härenstam, Malena Ivarsson, Jacob Dahlin.

De fortsätter in i huset, genom ett vardagsrum och in i köket, de söker oroligt runt med blickarna.

– Vi kan inte stanna här, viskar Penelope.

Björn går fram till kylskåpet och öppnar dörren. Det är fullt av färskvaror på hyllorna. Huset är inte övergivet som de trodde. Björn ser sig om och tar sedan ut osten, en halv salami och mjölkpaketet. I skafferiet hittar Penelope en baguette och ett paket med cornflakes. Hetsigt river de bröd med händerna, skickar osten mellan sig och äter tuggor av den som de sväljer hårt med brödet. Björn dricker stora klunkar mjölk ur paketet, det rinner från hans mungipor och ner längs halsen. Penelope äter pepparsalami och frukostflingor, tar emot mjölkpaketet, dricker och sätter i halsen, hostar och dricker igen. De ler nervöst mot varandra, flyttar sig undan från fönstret och äter mer innan de lugnar ner sig.

– Vi måste hitta kläder innan vi fortsätter, säger Penelope.

Medan de letar sig fram i huset upplever de sakta den egendomliga, pirrande känslan av att bli varma av maten. Kroppen startar upp, hjärtat slår hårt, det värker i magen, blodet rinner fram i ådrorna.

I det största sovrummet med glasdörr mot syrenbersån finns en garderobsvägg med spegeldörrar. Penelope skyndar fram och för skjutdörren åt sidan.

– Vad är det här?

Det stora skåpet är fullt av egendomliga kläder. Guldkavajer, svartglittrande paljettgördlar, en gul smoking och en midjekort, fluffig pälsjacka. Penelope river förvånat runt bland en massa stringbadbyxor, genomskinliga, tigermönstrade, kamouflagemönstrade och virkade tangakalsonger.

Hon öppnar den andra garderobsdörren, hittar enklare kläder, tröjor, jackor och byxor. Hon letar snabbt och river med sig några plagg. Ostadigt drar hon ner de genomblöta sportbyxorna och bikinitrosorna, kränger av sig den trånga munkjackan och den smutsiga bikiniöverdelen.

I spegeln får hon plötsligt syn på sig själv. Hon är flammigt blåslagen över hela kroppen, håret hänger i svarta testar, hon har sår i ansiktet, revor och blåmärken över smalbenen, det rinner fortfarande blod ur ett sår på låret och höften är skrapad efter fallet nedför branten.

Hon drar på sig ett par skrynkliga kostymbyxor, en T-shirt med texten ”Ät mer gröt” och en stickad tröja. Tröjan är stor, räcker henne ned till knäna. Hon blir ännu varmare och kroppen vill slappna av. Plötsligt börjar hon gråta, men lugnar sig snabbt, torkar tårar från kinderna och går ut till hallen för att leta efter skor. Hon hittar ett par blå seglarstövlar och återvänder till sovrummet. Hon ser att Björn är lerig och blöt, men att han bara drar på sig ett par lila velourbyxor över smutsen. Hans fötter ser fruktansvärda ut, jordiga och fulla av sår, det blir blodspår på golvet där han går. Han drar på sig en blå T-shirt och en smal klarblå skinnkavaj med breda slag.

Penelopes tårar börjar rinna igen, gråten kommer vällande – den stöter sig fram genom henne, hon är för trött, hon har ingenting att hålla emot gråten med. I tårarna finns hela skräcken från den huvudlösa flykten.

– Vad är det som händer? kvider hon.

– Jag vet inte, viskar Björn.

– Vi har inte sett hans ansikte. Vad vill han? Vad fan vill han egentligen? Jag fattar ingenting. Varför jagar han oss? Varför vill han göra illa oss?

Hon torkar bort tårar med tröjans ärm.

– Jag tänker, fortsätter hon, jag menar … tänk om Viola har gjort någonting, någonting dumt. För du vet, hennes kille, Sergej, som hon gjorde slut med, han är kanske kriminell, jag vet att han har haft jobb som dörrvakt.

– Penny …

– Jag menar bara, Viola, hon är så … hon har kanske gjort någonting som man inte får göra.

– Nej, viskar Björn.

– Vad då nej, vi vet ju ingenting, du behöver inte trösta mig.

– Jag måste …

– Han… mannen som förföljer oss… han kanske bara vill prata med oss. Jag vet att det inte är så, jag menar bara att … jag vet inte vad jag menar.

– Penny, säger Björn allvarligt. Allt det som hänt är mitt fel.

Han ser på henne. Hans ögon är rödsprängda, kinderna blossar mot den bleka hyn.

– Vad säger du? Vad är det du säger nu? frågar hon lågt.

Han sväljer långsamt och sedan förklarar han:

– Jag gjorde en sak som var fruktansvärt dum, Penny.

– Vad har du gjort?

– Det är fotografiet, svarar han. Allt beror på fotografiet.

– Vilket fotografi? Det på Palmcrona och Raphael Guidi?

– Ja, jag kontaktade Palmcrona, svarar Björn uppriktigt. Jag berättade om bilden och sa att jag ville ha pengar, men …

– Nej, viskar hon tvärt.

Penelope stirrar på honom och flyttar sig undan, baklänges, bort, råkar välta omkull sängbordet med vattenglaset och klockradion.

– Penny …

– Nej, tyst, avbryter hon med höjd röst. Jag fattar faktiskt inte. Vad är det du säger? Vad fan är det du säger? Du kan inte … du kan inte … Är du inte klok, har du pressat Palmcrona på pengar? Har du utnyttjat …

– Men lyssna då! Jag ångrade mig, det var fel, jag vet, han fick bilden, jag skickade bilden till honom.

Det blir tyst. Penelope försöker förstå vad det är han har sagt. Tankarna surrar utan reda i huvudet. Hon kämpar för att förstå det Björn precis har erkänt.

– Det är min bild, säger hon sakta och försöker samtidigt samla tankarna. Den kan vara viktig. Det är kanske en viktig bild. Jag fick den i förtroende, det kan vara någon som vet någonting som …

– Jag ville bara slippa sälja båten, viskar han och ser gråtfärdig ut.

– Fast jag fattar inte … Har du skickat bilden till Palmcrona?

– För att jag var tvungen, Penny, jag förstod att jag hade gjort fel … jag var tvungen att ge honom bilden.

– Men … jag måste ha den, säger hon. Förstår du inte det? Tänk om den som har skickat bilden kontaktar mig och vill ha tillbaka den. Det här handlar om riktiga saker, svensk vapenexport. Det är inte en fråga om dina pengar, det har inte med oss att göra, det här är på riktigt, Björn.

Penelope ser förtvivlat på honom och hennes röst blir allt gällare när hon höjer rösten:

– Det handlar om människor, deras liv. Jag är besviken, säger hon tungt. Jag är så jävla arg på dig, jag skulle kunna slå dig, jag orkar inte mer nu.

– Men Penny, jag visste inte, säger han. Hur skulle jag kunna veta? Du har inte sagt någonting till mig, du sa att bilden var pinsam för Palmcrona, du sa inte att …

– Vad spelar det för roll, avbryter hon.

– Jag trodde bara att …

– Håll käften! skriker hon. Jag vill inte höra dina undanflykter, du är en utpressare, en girig liten utpressare, jag känner inte dig och du känner inte mig.

Hon tystnar och de blir stående mitt emot varandra ett tag. En mås hörs över vattnet och fler stämmer in som klagande ekon.

– Vi måste vidare, säger Björn kraftlöst.

Penelope nickar och hör i nästa sekund hur ytterdörren öppnas. Utan att skifta blickar flyttar de sig bakåt, in i sovrummet. De hör någon komma in, steg för steg. Björn försöker öppna altandörren, men den är låst. Penelope lossar hakarna till fönstret med darrande händer, men det är för sent att fly.