Paganinikontraktet

32 Riktigt polisarbete

Saga Bauer tittar snabbt på klockan och säger att de måste gå. Daniel Marklund mumlar på skämt något om att han stannar på barrikaderna, men hans ögon är rädda.

– Vi kommer att slå till mycket hårt mot er. Lägg undan kniven, gör inget motstånd, ge upp direkt, inga häftiga rörelser, säger Saga snabbt innan hon och Joona lämnar det lilla kontoret.

Daniel Marklund sitter kvar på kontorsstolen, blickar efter dem, tar sedan bajonettkniven och slänger den i papperskorgen.

Joona och Saga lämnar Brigadens labyrintiska lokaler och kommer ut på Hornsgatan. Saga ansluter sig till Göran Stones civilklädda grupp som sitter på Nagham Fast Food och äter pommes frites under tystnad. Deras ögon är blanka och tomma i väntan på order från den operativa ledningen.

Två minuter senare rusar femton tungt utrustade säkerhetspoliser ut ur fyra svarta skåpbilar. Insatsstyrkan forcerar samtliga ingångar och tårgas sprider sig mellan rummen. Fem ungdomar, däribland Daniel Marklund, hittas sittande på golvet med händerna över huvudena. De förs hostande ut på gatan, med armarna bakom ryggen, låsta med handfängsel av plast.

Säkerhetspolisens beslag av vapen visade egentligen bara Brigadens låga militanta nivå: en gammal militärpistol av märket Colt, ett salongsgevär, ett krokigt hagelgevär, en kartong sluggpatroner, fyra knivar och två kaststjärnor.

I bilen längs Söder Mälarstrand tar Joona upp sin telefon, slår numret till chefen för Rikskriminalpolisen och efter två signaler svarar Carlos genom att trycka på högtalarknappen med en penna:

– Hur trivs du ute på Polishögskolan, Joona? frågar han.

– Jag är inte där.

– Jag vet det eftersom …

– Penelope Fernandez lever, avbryter Joona. Hon är jagad och flyr för sitt liv.

– Vem säger det?

– Hon talade in ett meddelande på sin mammas svarare.

Det blir tyst i telefon och sedan drar Carlos efter andan.

– Okej, hon lever, bra … Vad vet vi mer? Hon lever, men …

– Vi vet att hon levde för trettio timmar sedan när hon ringde, säger Joona. Och att någon jagar henne.

– Vem jagar henne?

– Hon hann inte säga det, men … är det samma man som jag träffade, då har vi fruktansvärt bråttom, säger Joona.

– Du tror att det handlar om en yrkesmördare?

– Jag är säker på att personen som angrep mig och Erixon är en professionell problemlösare, en grob.

– Grob?

– Det serbiska ordet för grav. De är dyra, jobbar i princip ensamma, men gör det man betalar för.

– Det här låter helt osannolikt.

– Jag har rätt, svarar Joona sammanbitet.

– Det säger du alltid, men om det verkligen rör sig om en yrkesmördare, så borde inte Penelope ha klarat sig så här länge… det har nästan gått två dygn, säger Carlos.

– Om hon lever så beror det på att problemlösaren prioriterar andra saker.

– Du tror fortfarande att han letar efter någonting?

– Ja, svarar Joona.

– Vad?

– Jag är inte säker, men kanske ett fotografi …

– Varför tror du det?

– Det är den bästa teori jag har just nu …

Joona redogör snabbt för böckerna som tagits ut ur bokhyllan, bilden med diktraden, Björns korta visit, handen mot magen, avtrycket på glasdörren, tejpbitarna och hörnet från fotografiet.

– Du tror att mördaren letade efter fotografiet som Björn redan hämtat?

– Jag tänker mig att han började med att söka igenom Björns lägenhet och när han inte hittade det han letade efter så hällde han ut bensin och ställde grannens strykjärn på full värme. Larmet till brandkåren kom klockan 11.05 och innan de fick kontroll över elden så var hela våningsplanet utbränt.

– Samma kväll mördar han Viola.

– Han förutsatte antagligen att Björn hade tagit med sig fotografiet på båten, så han spårade dem, gick ombord, dränkte Viola, letade igenom båten och planerade att sänka den när någonting fick honom att ändra sig, lämna skärgården, återvända till Stockholm och börja leta igenom Penelopes lägenhet …

– Men du tror inte att han hittade fotografiet? frågar Carlos.

– Antingen har Björn med sig det eller så har han gömt det hemma hos någon vän eller i en förvaringsbox eller var som helst.

Det blir tyst i luren. Joona hör Carlos tunga andetag.

– Men om vi hittar fotografiet först, säger Carlos eftertänksamt. Då är allt det här säkerligen över.

– Ja, svarar Joona.

– För jag menar … om vi har sett fotografiet, om polisen har sett det, så är det knappast någon hemlighet längre, knappast någonting man dödar för.

– Jag hoppas att det är så lätt.

– Joona, jag … jag kan inte ta förundersökningen från Petter, men jag förutsätter …

– Att jag åker ut till Polishögskolan och föreläser, avbryter Joona.

– Det är allt jag behöver veta, skrattar Carlos.

På väg tillbaka till Kungsholmen lyssnar Joona av sin mobilsvarare och hör ett antal meddelanden från Erixon. Först förklarar han lugnt att han mycket väl kan jobba från sjukhuset, tretton minuter senare kräver han att få vara delaktig i arbetet och tjugosju minuter senare skriker han att han håller på att bli galen av att inte ha något att göra. Joona ringer upp honom, två signaler går fram och sedan hörs Erixons trötta röst mumla:

– Kvack …

– Är det för sent? frågar Joona. Har du redan blivit galen?

Erixon hickar bara till svar.

– Jag vet inte hur mycket du förstår, säger Joona. Men det är bråttom att komma vidare. Igår morse talade Penelope Fernandez in ett meddelande på sin mammas telefonsvarare.

– Igår? upprepar Erixon alert.

– Hon sa att hon var jagad.

– Är du på väg hit? frågar Erixon.

Joona hör Erixon andas genom näsan när han berättar att Penelope och Björn inte sov tillsammans på natten till fredagen. Hon hämtades av en taxi klockan 06.40 och kördes till tevehuset där hon skulle delta i en debatt. Bara någon minut efter det att taxin lämnat Sankt Paulsgatan gick Björn in i lägenheten. Joona berättar för Erixon om handavtrycket på glasdörren, tejpbitarna och det avrivna hörnet och förklarar att han för sin del är helt övertygad om att Björn hade stått och väntat på att Penelope skulle lämna sin lägenhet för att utan hennes vetskap kunna hämta fotografiet så fort som möjligt.

– Och jag tror att personen som angrep oss är en problemlösare och att han letade efter fotografiet när vi överraskade honom, fortsätter Joona.

– Kanske det, viskar Erixon.

– Han ville bara bort från lägenheten och prioriterade inte att döda oss, säger Joona.

– För då hade vi varit döda, svarar Erixon.

Det knastrar i telefonen och Erixon ber någon att lämna honom ifred. Joona hör en kvinna upprepa att det är tid för sjukgymnastik och hur Erixon väser att samtalet är privat.

– En slutsats vi kan dra är att problemlösaren inte har hittat fotografiet, fortsätter Joona. För om han hade hittat det på båten så skulle han inte ha letat hemma hos Penelope.

– Och hemma hos henne fanns det inte eftersom Björn redan hade tagit det.

– Jag tror att försöket att skapa en explosiv brand i lägenheten visar att problemlösaren inte vill komma i besittning av fotografiet, utan egentligen bara förstöra det.

– Men varför hängde det på vardagsrumsdörren hos Penelope Fernandez om det var så jävla viktigt? frågar Erixon.

– Jag kan tänka mig några anledningar, säger Joona. Det troligaste är att Björn och Penelope har tagit ett fotografi som bevisar någonting, men att de själva inte förstår allvaret.

– Just det, just det, säger Erixon ivrigt.

– För dem är fotografiet ingenting man borde hålla gömt, ingenting man mördar någon för.

– Men plötsligt ändrar sig Björn.

– Han har kanske fått reda på någonting, han förstår kanske att det är farligt och det är därför han tar det, säger Joona. Det är mycket vi inte vet, och det enda sättet att få några svar är nog genom hederligt polisarbete.

– Exakt, nästan skriker Erixon.

– Kan du få tag på alla telefonsamtal den senaste veckan, sms, kontoutdrag och så vidare? Kvitton, bussbiljetter, möten, aktiviteter, arbetstider …

– Ja, för fan.

– Nej, förresten, glöm att jag frågade.

– Glöm? Vad då glöm?

– Sjukgymnastiken, säger Joona leende. Du har tid för sjukgymnastik.

– Du skämtar mig aprillo? frågar Erixon med tillbakahållen upprördhet. Sjukgymnaster? Vad fan är det? Dold arbetslöshet?

– Fast du behöver vila upp dig, retas Joona. Det finns en annan tekniker som …

– Jag håller på att flippa ut av att bara sitta här.

– Du har varit sjukskriven i sex timmar.

– Jag klättrar på väggarna, klagar Erixon.