Paganinikontraktet

37 Samarbetande enheter

Joona Linna går snabbt genom korridoren mot rikskriminalchefens rum för att berätta om Björn Almskogs mejl till Carl Palmcrona. Till hans förvåning är dörren vidöppen. Carlos Eliasson tittar ut genom fönstret och sätter sig sedan bakom skrivbordet igen.

– Hon står kvar, säger han.

– Vem?

– Flickornas mamma.

– Claudia? frågar Joona och går fram till fönstret.

– Hon har stått där i en timme nu.

Joona tittar ut, men kan inte se henne. En pappa i mörkblå kostym går med kungakrona på huvudet tillsammans med en flicka klädd i en rosa prinsessklänning.

Men sedan, nästan mitt emot den stora porten till Rikspolisstyrelsen, ser han en hopsjunken kvinna bredvid en smutsig Mazda pickup. Det är Claudia Fernandez. Hon står bara helt stilla, med blicken in mot polishusets foajé.

– Jag gick ut och frågade om hon väntade på någon speciell, jag tänkte att du hade glömt bort att ni skulle träffas …

– Nej, säger Joona lågt.

– Hon sa att hon väntade på sin dotter, Penelope.

– Carlos, vi måste prata …

Innan Joona hinner berätta om Björn Almskogs mejl knackar det lätt på dörren och Verner Zandén, chef för Säpos avdelning för säkerhetsåtgärder, kommer in.

– Angenämt, säger den långe mannen och skakar hand med Carlos.

– Välkommen.

Verner hälsar på Joona och blickar sedan runt i rummet och bakom sin rygg.

– Vart fan tog Saga vägen? frågar han med sin basröst.

Hon kommer långsamt in genom dörren. Hennes späda, ljusa gestalt tycks nästan återspegla det silvriga skimret från akvariet.

– Jag märkte inte att du blev efter, ler han.

Carlos vänder sig till Saga, men verkar inte riktigt veta vad han ska göra, om det är olämpligt att skaka hand med en älva eller inte. Han väljer att ta ett steg bakåt och slå ut med armen i en inbjudande gest.

– Stig på i stugan, säger han med en konstig gällhet i rösten.

– Tack, svarar hon.

– Du har redan träffat Joona Linna.

Saga står där med sitt glänsande, midjelånga hår, men ögonen är hårda, käkarna sammanbitet slutna. Det skarpa ärret som går genom ena ögonbrynet glimmar kalkvitt i ansiktet.

– Känn er som hemma, ropar Carlos och lyckas nästan låta gemytlig.

Saga sätter sig stelt i stolen bredvid Joona. Carlos lägger fram ett glansigt pappershäfte på bordet med rubriken ”Strategier för samarbetande enheter”. Verner räcker skämtsamt upp handen som en skolpojke innan hans djupa röst hörs i rummet:

– Formellt sett så ligger ju hela undersökningen på Säpos bord, säger han. Men utan rikskrim och Joona Linna så hade vi inte haft något genombrott i den här utredningen.

Verner pekar på pappershäftet och Saga Bauers ansikte blir knallrött.

– Vi har kanske inte direkt ett genombrott, mumlar hon.

– Va? frågar Verner högt.

– Joona har bara hittat ett handavtryck och resterna från ett fotografi.

– Och du fick … tillsammans med honom fick du fram informationen om att Penelope Fernandez lever och är jagad. Jag säger inte att det bara var hans förtjänst, men …

– Det här är ju helt jävla sjukt, skriker Saga och rafsar ner alla papper på golvet. Hur fan kan ni sitta och berömma honom, han fick ju för fan inte vara där, han fick inte ens veta att Daniel Marklund var …

– Men nu gjorde han det, avbryter Verner.

– Det är för helvete helt jävla hemligstämplat material, fortsätter hon med hög röst.

– Saga, säger Verner strängt. Du skulle inte heller vara där!

– Nej, men annars hade allt …

Hon tystnar tvärt.

– Kan vi fortsätta samtalet nu? frågar Verner.

Hon ser på sin chef en stund innan hon vänder sig till Carlos och säger:

– Förlåt, jag är ledsen för att jag blev arg.

Hon böjer sig ner och börjar plocka upp de nerrivna papperen från golvet. Hennes panna är full av ilskna, röda prickar. Carlos ber henne att låta dem ligga, men Saga plockar upp alla, ordnar dem och lägger dem på bordet igen.

– Jag är hemskt ledsen, upprepar hon.

Carlos harklar sig och vänder sig sedan försiktigt till henne:

– Vi hoppas ändå att Joona Linnas insats, eller vad man nu kallar det för, ska göra att ni vill släppa in honom i utredningen, säger han.

– Men allvarligt talat, säger Saga till sin chef. Jag vill inte vara negativ, men jag fattar inte varför vi ska släppa in Joona i vår utredning, vi behöver inte honom. Ni pratar om genombrott, men jag tycker inte …

– Jag kan hålla med Saga, säger Joona långsamt. Jag är säker på att ni hade hittat både handavtrycket och hörnet från fotografiet utan min hjälp.

– Kanske det, säger Verner.

– Får jag gå nu? frågar Saga sin chef med samlad röst och reser sig upp.

– Men vad ni inte känner till, fortsätter Joona stadigt. Det är att Björn Almskog i hemlighet kontaktade Carl Palmcrona samma dag som Viola mördades.

Det blir fullständigt tyst i rummet. Saga sätter sig försiktigt på stolen igen. Verner lutar sig fram, låter tankarna sjunka in och harklar sig sedan:

– Skulle Carl Palmcronas och Viola Fernandez död ha någonting med varandra att göra? frågar han med sin djupa, vibrerande bas.

– Joona? säger Carlos för att få ett svar.

– Ja, de två dödsfallen har ett samband, bekräftar han.

– Det här är större än vad vi trodde, nästan viskar Verner. Det här är stort …

– Bra jobbat, säger Carlos med ett uppjagat leende.

Saga Bauer har lagt armarna i kors, blickar ned i golvet och de små röda prickarna börjar återigen synas på hennes panna.

– Joona, säger Carlos och harklar sig försiktigt. Jag kan inte köra över Petter, han fortsätter att leda vår förundersökning, men jag kan tänka mig att låna ut dig till Säpo.

– Vad säger du, Saga? frågar Joona.

– Det blir perfekt, svarar Verner snabbt.

– Jag är förundersökningsledare, säger Saga, reser sig från stolen och lämnar rummet.

Verner ursäktar sig och följer henne.

Joonas grå ögon glänser isigt. Carlos sitter kvar på sin stol, harklar sig och säger sedan:

– Hon är ung och du får försöka … jag menar, var lite schysst, ta hand om henne.

– Jag tror att hon kan ta hand om sig själv, svarar Joona kort.