Paganinikontraktet

10 Den drunknade

Joona Linna sitter i bilen på Fleminggatan på väg ut till Karolinska institutet i Solna och tänker på Carl Palmcronas hängande kropp, den spända tvättlinan, väskan på golvet.

I tankarna provar Joona att lägga till två cirklar av skospår på golvet kring den döde mannen.

Det här fallet är inte avslutat.

Joona svänger in på Klarastrandsleden mot Solna. Han kör utmed kanalen där träden redan har bildat sina fröande korgar, de lutar sig ut i vattnet, sänker sina grenar mot den släta, speglande ytan.

För sin inre syn ser han återigen hushållerskan Edith Schwartz, varje detalj, ådrorna på de stora händerna som höll i matkassarna och hur hon svarade att det finns hjälpsamma människor överallt.

Avdelningen för rättsmedicin ligger mitt bland grönskande träd och välskötta gräsytor på Karolinska institutets stora campus. En röd tegelbyggnad på Retzius väg 5, omgiven av stora byggnader på alla håll.

Joona svänger in på den tomma gästparkeringen. Han ser att rättsläkare Nils Åhlén, allmänt kallad Nålen, har kört rakt över kantstenen och parkerat sin vita Jaguar mitt på den välskötta gräsmattan bredvid huvudentrén.

Joona vinkar till kvinnan i receptionen som svarar med att göra tummen upp, han fortsätter genom korridoren, knackar på Nålens dörr och går in. Som vanligt är Nålens kontor helt fritt från överflödiga föremål.

Persiennerna är neddragna, ändå kommer solskenet in genom lamellerna. Ljuset blänker i rummets alla vita ytor men försvinner i de grå fälten av borstat stål.

Nålen bär pilotglasögon med vita bågar och vit polotröja under läkarrocken.

– Jag satte en böteslapp på en felparkerad Jaguar här utanför, säger Joona.

– Bra, kommenterar Nålen.

Joona stannar mitt på golvet och blir allvarlig; ögonen skiftar till silvrigt mörkt.

– Hur dog han egentligen? frågar han.

– Palmcrona?

– Ja.

Telefonen ringer och Nålen puttar fram obduktionsprotokollet mot Joona.

– Du hade inte behövt komma hit för att få svar på det, säger han innan han tar luren.

Joona sätter sig mitt emot honom på stolen med vit skinnsits. Obduktionen av Carl Palmcronas kropp är färdig. Joona bläddrar i protokollet och ögnar igenom några punkter på måfå:

74. Njurarna väger sammanlagt 290 gram. Deras ytor är släta. Vävnaden är gråröd. Konsistensen är fast, elastisk. Teckningen är tydlig.

75. De avledande urinvägarna har ett normalt utseende.

76. Urinblåsan är tom. Slemhinnan blek.

77. Blåshalskörteln är normalstor. Vävnaden är blek.

Nålen petar upp pilotglasögonen på den smala, böjda näsan, avslutar telefonsamtalet och höjer sedan blicken.

– Som du ser, säger han och gäspar. Så finns det ingenting oväntat. Dödsorsaken hamnar under rubriken asfyxi, det vill säga kvävning … men vid fullständig hängning så rör det sig ju sällan om en kvävning i gängse mening utan om en tilltäppning av artärförsörjningen.

– Hjärnan kvävs för att flödet av syresatt blod stoppas.

Nålen nickar:

– Artärkompression, bilateral avklämning av carotiderna, det går förstås oerhört snabbt, medvetslöshet inom några sekunder …

– Men han levde före hängningen? frågar Joona.

– Ja.

Nålens smala ansikte är slätrakat och dystert.

– Kan du bedöma fallhöjden? frågar Joona.

– Det finns inga frakturer på halskotpelaren eller skallbasen – så jag gissar att det bara rör sig om någon decimeter.

– Ja …

Joona tänker på väskan med avtrycken från Palmcronas skor. Han öppnar protokollet igen och bläddrar fram till den yttre besiktningen, granskningen av halsens hud, de uppmätta vinklarna.

– Vad tänker du på? frågar Nålen.

– Om det finns en möjlighet att han blev strypt med samma snara och sedan bara upphängd i taket.

– Nej, svarar Nålen.

– Varför inte det? frågar Joona snabbt.

– Varför inte det? Det fanns bara en fåra och den var perfekt, börjar Nålen förklara. När en person hängs så skär ju repet eller linan in i halsen och det …

– Men det kan ju en förövare veta, avbryter Joona.

– Fast det är ändå närmast omöjligt att rekonstruera … du vet, vid en fullständig hängning så ska ju snörfåran runt halsen vara formad som en pilspets, med udden riktad uppåt, precis vid knuten …

– För att kroppens tyngd klämmer åt öglan.

– Precis … och av samma anledning ska den djupaste delen av fåran finnas exakt mitt emot spetsen.

– Så han dog av hängningen, konstaterar Joona.

– Utan tvekan.

Den magre, långe obducenten biter sig mjukt i underläppen.

– Men kan han ha tvingats till självmordet? frågar Joona.

– Inte med våld – det finns i alla fall inga tecken på det.

Joona sluter protokollet, trummar försiktigt på det med båda händerna och tänker att hushållerskans antydningar om att andra människor hade varit inblandade i Palmcronas död bara varit förvirrat prat. Ändå kan han inte komma ifrån de två olika skoavtrycken som Tommy Kofoed hade hittat.

– Så du är säker på dödsorsaken? frågar Joona och ser in i Nålens ögon.

– Vad hade du egentligen räknat med?

– Det här, svarar Joona dröjande och lägger fingret på mappen med obduktionsprotokollet. Det här var precis vad jag hade räknat med, men samtidigt är det någonting som håller mig kvar.

Nålen ler smalt:

– Ta med protokollet och läs det som godnattsaga.

– Ja, svarar Joona.

– Men jag tror att du kan släppa Palmcrona … det blir inte mer spännande än ett självmord.

Nålens leende dör ut och blicken sjunker, men Joonas ögon är fortfarande skarpa, koncentrerade.

– Du har säkert rätt, säger han.

– Ja, svarar Nålen. Och jag kan spekulera lite om du vill … Carl Palmcrona var antagligen deprimerad, för naglarna var misskötta och smutsiga, tänderna hade inte blivit borstade på några dagar och han var orakad.

– Jag förstår, nickar Joona.

– Du får gärna titta på honom.

– Nej, det behövs inte, svarar han och reser sig tungt.

Nålen lutar sig fram och förklarar med förväntan i rösten, som om han sett fram emot detta ögonblick:

– I morse fick jag in något betydligt mer spännande. Har du tid några minuter?

Han reser sig från stolen och vinkar åt Joona att komma. Joona följer efter honom i korridoren. En ljusblå fjäril har förirrat sig in och fladdrar framför dem.

– Har killen slutat? frågar Joona.

– Vem?

– Han som var här, med hästsvans och …

– Frippe? Nej, för fan. Han får inte sluta. Han fick ledigt. Megadeth spelade på Globen igår med Entombed som förband.

De går rakt genom en dunkel sal med ett obduktionsbord av rostfritt stål. Det doftar skarpt av desinfektionsmedel. De fortsätter in i ett svalare rum där kropparna som undersökts på rättsmedicin förvaras i nerkylda lådor.

Nålen öppnar en dörr och tänder taklampan. Lysrören blinkar till och sprider sitt sken över en sal med vitt kakel på väggarna och ett långt plastöverdraget obduktionsbord med dubbla hoar och rännor för avrinning.

På bordet ligger en ung, mycket vacker kvinna.

Hennes hy är solbränd, det svarta, långa håret slingrar sig i tjocka, skimrande lockar över pannan och axlarna. Det ser ut som om hon blickar ut i rummet med ett blandat uttryck av tveksamhet och häpnad.

Det finns ett nästan spjuveraktigt drag i hennes mungipor, som hos någon som ofta ler och skrattar.

Men glansen är försvunnen i de mörka, stora ögonen. Små brungula fläckar har redan börjat framträda.

Joona ställer sig och betraktar kvinnan på bordet. Han tänker att hon inte kan vara mer än nitton, tjugo år gammal. Nyss var hon ett litet barn som sov hos sina föräldrar. Sedan blev hon en halvvuxen skolflicka och nu är hon död.

Ovanför kvinnans bröst, på huden över bröstbenet, syns svagt en böjd linje, som en glad mun målad i grått, kanske trettio centimeter lång.

– Vad är det här för streck? pekar Joona.

– Ingen aning, kanske ett avtryck från ett halsband eller linningen till en tröja, jag ska titta på det senare.

Joona betraktar den livlösa kroppen, tar ett djupt andetag och känner som alltid, inför dödens ovedersägliga faktum, en dysterhet välla in över sina känslor, som en färglös ensamhet.

Livet är så fruktansvärt skört.

Naglarna på hennes fingrar och tår är målade med en nästan rosabeige ton.

– Så vad är det för speciellt med henne? frågar han efter en kort stund.

Nålen ger honom en allvarlig blick och det blänker i hans glasögon när han vänder sig mot kroppen igen.

– Sjöpolisen kom in med henne, berättar han. Hon hittades sittande på slafen nere i förpiken på en stor fritidsbåt som drev runt i skärgården.

– Död?

Nålen möter hans blick och rösten är plötsligt melodisk:

– Hon hade drunknat, Joona.

– Drunknat?

Nålen nickar och ler vibrerande.

– Hon hade drunknat ombord på en båt som flöt, säger han.

– Antagligen har någon hittat henne i vattnet och lyft ombord henne.

– Ja, men i så fall hade jag inte tagit upp din tid, säger Nålen.

– Så vad handlar det om?

– Det finns inga spår av vatten på resten av kroppen – jag har skickat kläderna på analys, men SKL kommer inte heller att hitta någonting.

Nålen tystnar, bläddrar lite i den preliminära yttre besiktningen och sneglar sedan på Joona för att se om han har lyckats väcka hans nyfikenhet. Joona står helt stilla, hans ansikte är med ens förändrat. Nu betraktar han den döda kroppen med ett vaket, registrerande ansiktsuttryck. Plötsligt tar han upp ett par nya latexhandskar ur en kartong och drar på sig dem. Nålen ser mycket nöjd ut när Joona lutar sig fram över flickan, och försiktigt lyfter på hennes armar och granskar dem.

– Du kommer inte att hitta några spår efter våld, säger Nålen nästan ljudlöst. Det är obegripligt.