Paganinikontraktet

70 En känsla

Joona Linna och Saga Bauer lämnar familjen Riessens hus och sätter sig i bilen. Det surrar i Sagas telefon, hon tittar på meddelandet och ler för sig själv.

– Jag äter lunch hemma, säger Saga och rodnar hastigt.

– Vad är klockan?

– Halv tolv, svarar hon. Ska du fortsätta jobba?

– Nej, jag ska gå på lunchkonsert på Södra teatern med en vän.

– Skulle inte du kunna släppa av mig på Söder i så fall, jag bor på Bastugatan.

– Jag kan köra dig hem om du vill, säger han.

Joona hade gått ut till storebrodern Robert Riessens ateljé, men Saga hade stannat kvar hos Axel. Han hade precis börjat beskriva sin karriär inom FN när hans telefon ringde. Axel hade tittat på displayen, ursäktat sig och lämnat rummet. Saga hade suttit kvar och väntat, men när det hade gått femton minuter hade hon till slut börjat leta efter honom. När hon inte hittade honom hade hon gått till Robert Riessens fiolateljé. Tillsammans med Robert och Joona hade de sedan sökt efter Axel och konstaterat att han lämnat huset.

– Vad ville du egentligen Axel Riessens bror?

– Jag fick en känsla, börjar Joona.

– Hurra, mumlar Saga. En känsla.

– Du vet … Vi visade fotografiet för Pontus Salman, fortsätter Joona. Han pekade ut sig själv, berättade öppet om mötet i Frankfurt, om affärssamtalen med Sudans regering, men att alla affärsförbindelser avbröts när brottmålsdomstolen i Haag utfärdade sitt häktningsbeslut på …

Han avbryter sig när det ringer, han letar fram telefonen utan att släppa trafiken med blicken och svarar:

– Det gick fort.

– Tidpunkten stämmer, säger Anja Larsson. Tokyo String Quartet spelade på Alte Oper och Pontus Salman var i Frankfurt.

– Jag förstår, säger Joona.

Saga tittar på honom, ser honom lyssna till det som sägs, nicka och tacka innan han avslutar samtalet.

– Så Pontus Salman talade sanning? frågar Saga.

– Det vet jag inte.

– Men tiderna är bekräftade?

– Bara att Pontus Salman åkte till Frankfurt och att Tokyo String Quartet spelade på Alte Oper … men Pontus har varit i Frankfurt många gånger och Tokyo String Quartet spelar på Alte Oper minst en gång om året.

– Försöker du säga att du tror att han ljög om tidpunkten trots att du har fått den bekräftad?

– Nej, men … jag vet inte, det var som sagt en känsla, säger Joona. Det finns mycket starka skäl att ljuga om han och Carl Palmcrona förhandlade med Agathe al-Haji efter häktningsordern.

– Det vore ju brottsligt, det skulle för fan se ut som vapenexport direkt till milisen i Darfur, det skulle bryta mot internationell lag och det …

– Vi har trott på Pontus Salman för att han pekade ut sig själv, säger Joona. Men att han sa en sanning innebär inte att han bara säger sanningar.

– Är det här din känsla?

– Nej, det var något med Salmans röst … när han sa att det enda anmärkningsvärda med bilden var att Carl Palmcrona inte tackade nej till champagnen.

– Eftersom det inte fanns någonting att fira, säger Saga.

– Ja, det var så han formulerade sig, men min känsla säger mig att det tvärtom fanns någonting att fira, att de skålade i champagne eftersom de kommit överens.

– Alla fakta talar emot det du säger.

– Fast tänk på bilden, fortsätter Joona envist. Det finns en stämning i logen och … deras ansikten, de utstrålar att kontrakten är påskrivna.

– Men även om det skulle stämma så kan vi inte fastslå tidpunkten utan Penelope Fernandez.

– Vad säger hennes läkare? frågar Joona.

– Att vi kommer att kunna prata med henne mycket snart, men att hon fortfarande är för utmattad mentalt.

– Vi har ingen aning om vad hon vet, säger Joona.

– Nej, men vad fan har vi annars att gå på?

– Fotografiet, svarar Joona snabbt. För i bakgrunden syns de fyra musikerna och kanske kan man utifrån deras händer avgöra vilket stycke de spelar och fastslå tidpunkten på det sättet.

– Joona, suckar hon.

– Ja, ler han.

– Det här är helt jävla vansinnigt – det hoppas jag att du fattar.

– Robert sa att det rent teoretiskt vore möjligt.

– Vi får vänta på att Penelope mår lite bättre.

– Jag ringer, säger Joona och tar upp telefonen, slår ett nummer till Rikspolisen och ber att få bli kopplad till rum U 12.

Saga tittar till på hans lugna ansikte.

– Jag heter Joona Linna, jag är …

Han tystnar och ett stort leende sprider sig i hans ansikte.

– Visst kommer jag ihåg dig och din röda kappa, säger han och lyssnar sedan. Ja, men … Jag trodde att du skulle föreslå hypnos?

Saga hör läkaren skratta åt skämtet.

– Nej, säger han. Men på riktigt – vi behöver verkligen, verkligen prata med henne.

Hans ansikte blir allvarligt.

– Jag förstår, men … det bästa är om du kan övertyga henne om … Okej vi får lösa det … Hej då.

Han avslutar samtalet och svänger samtidigt upp på Bellmansgatan.

– Jag pratade med Daniella Richards, säger Joona till Saga.

– Vad säger hon?

– Hon tror att vi kan förhöra Penelope om ett par dagar, men att hon måste få ett nytt boende först – hon vägrar att stanna i det underjordiska rummet och säger …

– Det finns inget säkrare.

– Men om hon vägrar, säger Joona.

– Vi får förklara för henne att det är farligt.

– Det vet hon redan bättre än vi, säger han.