Paganinikontraktet

11 I förpiken

Den stora sportbåten är angjord vid sjöpolisens kajplats på Dalarö. Vit och blank ligger den förtöjd mellan två polisbåtar.

De höga stålgrindarna till hamnområdet står öppna. Joona Linna kör långsamt in på grusvägen, förbi en lila skåpbil och en lyftställning med en rostig vinsch. Han parkerar, lämnar bilen och går närmare.

En båt hittas övergiven, drivande i skärgården, tänker Joona. I kojen i fören sitter en flicka som drunknat. Båten flyter, men flickans lungor är fyllda av det bräckta havsvattnet.

Fortfarande på avstånd stannar Joona och betraktar båten. Fören är allvarligt sargad, djupa repor löper längs stäven efter en kraftig kollision, skadad färg och strån av glasfiber.

Han slår numret till Lennart Johansson på sjöpolisen.

– Lance, hörs en pigg röst.

– Är det Lennart Johansson jag talar med? frågar Joona.

– Ja, det är jag.

– Jag heter Joona Linna. Rikskrim.

Det blir tyst i luren. Joona hör något som låter som vågskvalp.

– Sportbåten som ni omhändertog, säger Joona. Jag undrar om den har tagit in vatten.

– Vatten?

– Fören är skadad.

Joona tar några steg närmare båten och hör Lennart Johansson förklara med en ton av uppgivenhet:

– Dear Lord, om jag fick en peng för varje fyllerist som trashade en …

– Jag behöver titta på båten, avbryter Joona.

– Så här har det gått till i stora drag, säger Lennart Johansson. Vi har några ungdomar från … vad vet jag, Södertälje. De snor en båt, plockar upp några tjejer, kör omkring, lyssnar på musik, festar och dricker en massa. Mitt i allting kör de på någonting, det är en ganska hård smäll och tjejen ramlar och hamnar i vattnet. Killarna stoppar båten, kör tillbaka, hittar henne och tar upp henne på däck. När de fattar att hon är död får de panik, de blir så jävla rädda att de bara sticker.

Lennart tystnar i luren och väntar på en reaktion.

– Ingen dålig teori, säger Joona sakta.

– Eller hur? säger Lennart muntert. Köp den så slipper du åka till Dalarö.

– För sent, säger Joona och börjar gå i riktning mot sjöpolisens båt.

Det är en Stridsbåt 90 E som ligger förtöjd akter om sportbåten. En man i tjugofemårsåldern, med bar, solbränd överkropp står på däck med en telefon mot örat.

– Suit yourself, säger han. Det är bara att ringa och boka en tid för sightseeing.

– Jag är här nu – och jag tror att jag ser dig, om du står ombord på en av sjöpolisens grundgående …

– Ser jag ut som en surfare?

Den solbrände mannen höjer leende blicken och kliar sig på bröstet.

– I stora drag, svarar Joona.

De avbryter samtalet och går varandra till mötes. Lennart Johansson får på sig en kortärmad uniformsskjorta som han knäpper medan han går över landgången.

Joona håller upp tummen och lillfingret i en surfgest. Lennart ler med vita tänder i det solbrända ansiktet:

– Jag surfar så fort det blir mer än en krusning – det är därför jag kallas för Lance.

– Då förstår jag, skojar Joona torrt.

– Eller hur, skrattar Lennart.

De går fram till båten och stannar på kajen vid landgången.

– En Storebro 36, Royal Cruiser, säger Lennart. Bra skuta, men ganska sliten. Registrerad på Björn Almskog.

– Har ni kontaktat honom?

– Vi har inte hunnit.

De tittar närmare på skadorna på båtens för. De ser ut att vara färska, det finns inga alger bland glasfibervävens trådar.

– Jag har kallat hit en tekniker – han borde vara här snart, säger Joona.

– Hon har fått en ordentlig kyss, säger Lance.

– Vilka har varit ombord sedan båten hittades?

– Ingen, svarar han snabbt.

Joona ler och väntar sedan med en tålmodig blick.

– Jag förstås, säger Lennart dröjande. Och Sonny, min kollega. Och ambulanskillarna som hämtade kroppen. Vår kriminaltekniker, men han använde stegplattor och skyddskläder.

– Är det alla?

– Förutom gubben som hittade båten.

Joona svarar inte, han ser ned i det skimrande vattnet och tänker på flickan som låg på britsen på den rättsmedicinska avdelningen hos Nålen.

– Vet du om teknikern spårsäkrade alla ytskikt? frågar han sedan.

– Han är färdig med golven och har filmat fyndplatsen.

– Jag går ombord.

En smal, sliten landgång är lagd mellan kajen och båten. Joona kliver ombord och blir sedan stående en stund på akterdäck. Han ser sig långsamt omkring, går sakta med blicken över föremålen. Detta är första och enda gången han kommer att se brottsplatsen som ny, som aldrig skådad. Varje detalj han registrerar kan vara avgörande. Skor, en omkullvält solstol, badlakan, en pocketbok som gulnat i solen, en kniv med rött plastskaft, en hink i ett snöre, ölburkar, en påse med grillkol, en balja med en våtdräkt, flaskor med solkräm och lotion.

Han tittar in genom det stora fönstret och anar salongen med styrplatsen och inredningen av lackat trä. I en viss vinkel lyser fingeravtrycken på glasdörren när solljuset passerar, avtryck från händer som puttat upp dörren, tryckt igen den, tagit stöd när båten rullat.

Joona går in i den lilla salongen. Eftermiddagssolen blänker i fernissa och krom. På sofforna med dynor av marinblått tyg ligger en cowboyhatt och ett par solglasögon.

Vattnet kluckar utanför mot skrovet.

Joona låter blicken gå längs det slitna golvet i salongen och nedför den smala trappan mot fören. Det är svart som i en djup brunn därnere. Han ser ingenting innan han tänder sin ficklampa. Ljuset belyser den blanka, branta passagen med ett isigt, begränsat sken. Det röda träet lyser fuktigt som insidan av en kropp. Joona fortsätter nedför de knarrande stegen och tänker på flickan, föreställer sig att hon har varit ensam på båten, dykt från fören, slagit huvudet mot en sten och dragit in vatten i lungorna, men ändå tagit sig ombord igen, fått av sig den blöta bikinin och klätt sig i torra kläder. Kanske har hon sedan känt sig trött och gått ned till sin säng, inte förstått att skadan varit så allvarlig som den var, inte insett att hon i själva verket hade fått en blödning som hastigt ökade trycket mot hennes hjärna.

Men då skulle Nålen ha hittat spår av det bräckta vattnet på hennes kropp.

Det stämmer inte.

Joona fortsätter nedför trappan, går förbi pentryt och badrummet och fram mot den stora kojen.

Det finns en kvardröjande känsla av hennes död i båten, trots att kroppen flyttats till patologen i Solna. Förnimmelsen är densamma varje gång. Tysta stirrar föremålen på något sätt tillbaka på honom, mättade av skrik, kamp och tystnad.

Plötsligt knakar båten konstigt och verkar luta sig åt sidan. Joona väntar ett tag, lyssnar, men fortsätter ändå till förpiken.

Sommarljus strålar in genom de små fönstren intill taket på en dubbelsäng med gaveln spetsigt formad efter fören. Det var här hon hittades, sittande. En sportväska står öppen på golvet och ett prickigt nattlinne är uppackat. Innanför dörren ligger ett par jeans och en tunn kofta. En axelväska hänger på en krok.

Båten gungar igen och en glasflaska rullar över däcket ovanför hans huvud.

Joona fotograferar väskan med sin mobiltelefon i olika vinklar. Blixtskenet får det lilla rummet att dra ihop sig, som om väggar, golv och tak kom ett steg närmare ett kort ögonblick.

Försiktigt lyfter han väskan från kroken och bär den med sig upp. Trappan knarrar under hans tyngd. Ett metalliskt klirrande hörs utifrån. När han kommer upp till salongen går en oväntad skugga över glasdörrarna. Joona reagerar och tar ett steg tillbaka, ner i trappans dunkel.