Paganinikontraktet

55 Polisen

Det är mycket varmt och tryckande kvavt i Ossian Wallenbergs stuga. Björn reser sig gång på gång från stolen, ställer sig i fönstret och blickar ned mot vattnet och bryggan. Penelope sitter i soffan med telefonen i sin hand och väntar på att polisen ska ringa tillbaka. De tog emot larmet och lovade att kontakta henne på samma nummer när sjöpolisens båt närmar sig. Ossian sitter i en fåtölj med ett stort whiskyglas framför sig och betraktar dem. Han har ätit smärtstillande tabletter och säger med dämpad röst att han överlever.

Penelope tittar på telefonen, ser att signalen är svagare, men fortfarande tillräcklig. Polisen kommer att ringa tillbaka alldeles snart. Hon lutar sig bakåt i soffan. Det är fruktansvärt kvavt. T-shirten är blöt av svett. Hon sluter ögonen och tänker på Darfur, värmen i bussen när hon reste till Kubbum för att ansluta sig till Jane Oduya och Action Contre la Faim.

Hon hade varit på väg till barackerna som utgjorde organisationens administration när hon plötsligt stannade till. Hon hade fått syn på några barn som lekte en underlig lek. Det såg ut som om de ställde lerfigurer ute på vägen och sedan hoppades att de skulle krossas under bilarna. Hon gick försiktigt närmare för att förstå vad det var de gjorde. De skrattade så fort någon av deras lerfigurer blev överkörd:

– Jag dödade en till! Det var en gubbe!

– Jag har dödat en fur!

Ett av barnen sprang ut på vägen igen och ställde snabbt ned två lerfigurer. En stor och en liten. När en kärra välte den lilla och krossade den under hjulet, jublade barnen:

– Ungen dog! Horungen dog!

Penelope gick fram till barnen och frågade vad de höll på med, men de svarade inte, utan sprang bara iväg. Hon stod kvar och stirrade på lerskärvorna som låg på den rödbrända vägen.

Furerna är folket som gett området Darfur dess namn. Denna urgamla afrikansk stam håller på att försvinna på grund av Janjawids terror.

Eftersom de afrikanska folkslagen traditionellt är jordbrukare har det funnits motsättningar mellan dem och den nomadiserande delen av befolkningen sedan urminnes tider. Men det verkliga skälet till folkmordet är oljan. Man har hittat olja på mark som bebos av de gamla afrikanska stammarna och vill helt enkelt få bort byarna från området.

Trots att inbördeskriget är slut på papperet fortsätter Janjawid med sina systematiska räder, de våldtar kvinnorna, dödar männen och pojkarna och bränner sedan ned bostäderna.

Penelope såg de arabiska barnen rusa bort och gick fram och lyfte upp de sista hela lerfigurerna från vägen när någon ropade:

– Penny! Penny!

Hon ryckte till av rädsla, vände sig om och såg Jane Oduya stå och vinka mot henne. Jane var korpulent och kortväxt, bar urtvättade jeans och en gul jacka. Penelope kände knappt igen henne. Janes ansikte hade blivit så fårat och åldrat på bara några år.

– Jane!

De omfamnade varandra hårt.

– Du ska inte prata med de där barnen, mumlade Jane. De är som alla andra, de hatar oss för att vi är svarta, jag kan inte förstå det. De hatar svart skinn.

Jane och Penelope började gå mot flyktinglägret. Här och där hade människor börjat samlas för att äta och dricka. Lukten av bränd mjölk blandades med stanken från latrinerna. FN:s blå plastskynken syntes överallt, de användes till det mesta, gardiner, vindskydd, lakan. Hundratals av Röda Korsets vita tält ryckte i blåsten som gick över vidderna.

Penelope följde med Jane in i det stora sjukvårdstältet. Solljuset blev grått genom det vita tyget. Jane tittade in genom plastfönstret till den kirurgiska avdelningen.

– Mina sjuksköterskor har blivit duktiga kirurger, sa hon stilla. De genomför amputationer och lättare operationer, helt på egen hand.

Två smala pojkar, kanske tretton år gamla, bar in en stor kartong med förbandsmaterial i tältet och ställde försiktigt ner den invid några andra kartonger. De kom fram till Jane, hon tackade dem och sa att de skulle hjälpa kvinnorna som precis anlänt, de behövde vatten att tvätta såren med.

Pojkarna gick iväg och återvände snart med vatten i stora plastflaskor.

– De hörde till den arabiska milisen, förklarade Jane med en nick mot pojkarna. Men allt står stilla nu. I brist på ammunition och vapendelar är det en sorts balans, folk vet inte riktigt vad de ska göra, många har börjat hjälpa till här istället. Vi har en pojkskola med flera unga män från milisen i klassen.

En kvinna kved på en brits och Jane skyndade fram till henne och strök hennes panna och kinder. Hon såg inte ut att vara femton år men var höggravid och hade fått ena foten amputerad.

Hela dagen arbetade Penelope vid Janes sida, gjorde allt hon sa, ställde inga frågor, talade inte om någonting, gjorde bara allt för att Janes läkarkunskaper skulle utnyttjas maximalt, för att så många som möjligt skulle kunna bli hjälpta.

En afrikansk man i trettioårsåldern med vackert ansikte och muskulösa axlar skyndade fram till Jane med en liten vit ask.

– Trettio nya doser antibiotika, sa han strålande.

– Är det säkert?

Han nickade leende.

– Bra jobbat.

– Jag sticker och pressar Ross lite till, han pratade om att vi skulle kunna få en låda med blodtrycksmätare den här veckan.

– Det här är Grey, sa Jane. Han är egentligen lärare, men jag skulle inte orka om jag inte hade honom.

Penelope sträckte fram handen och mötte mannens lekfulla blick.

– Penelope Fernandez, sa hon.

– Tarzan, presenterade han sig och gav henne ett löst handslag.

– Han ville bli kallad för Tarzan när han kom hit, skrattade Jane.

– Tarzan och Jane, log han. Jag är hennes Tarzan.

– Jag gick till slut med på att han skulle få heta Greystoke, berättade Jane. Men alla tycker att det är för jobbigt att säga, så han får nöja sig med Grey.

En lastbil signalerade plötsligt med hornet utanför tältet och de sprang ut alla tre. Rödaktigt vägdamm yrde kring den rostiga bilen. På det öppna flaket låg sju skottskadade män. De kom västerifrån, från en by där det hade uppstått en eldstrid kring en brunn.

Resten av dagen ägnades åt akuta operationer. En av männen avled. Vid ett tillfälle blev Penelope stoppad av Grey. Han höll fram en vattenflaska mot henne. Penelope skakade bara stressat på huvudet, men han log lugnt tillbaka och sa:

– Du hinner dricka.

Hon tackade, drack vattnet och hjälpte honom sedan att lyfta upp en av de skottskadade männen på en brits.

På kvällen satt Penelope och Jane utmattade på verandan till en av bostadsbarackerna och åt en sen måltid. Det var fortfarande mycket varmt. De småpratade och blickade ut på vägen mellan hus och tält, på människorna som utförde de sista av kvällens sysslor medan det mörknade.

Lika snabbt som mörkret föll bredde en illavarslande tystnad ut sig. Först hörde Penelope människorna som drog sig tillbaka, prasslandet från latrinerna och enstaka smygande rörelser i mörkret. Men snart var det helt tyst, inte ens de minsta barnen grät.

– Alla är fortfarande rädda för att Janjawids trupper ska dra förbi, sa Jane och samlade ihop tallrikarna.

De gick in, låste och reglade ytterdörren och diskade sedan tillsammans. De sa god natt och Penelope gick till gästrummet längst bort i korridoren.

Två timmar senare vaknade Penelope med ett ryck på sin säng. Hon hade somnat påklädd och låg nu och lyssnade ut i Darfurs mäktiga natt. Hon kunde inte säga vad det var som väckte henne. Hjärtat höll på att lugna ner sig igen när hon plötsligt hörde ett skrik utanför. Penelope reste sig och gick fram till sitt lilla fönster med galler och blickade ut. Månskenet belyste gatan. Ett stressat samtal pågick någonstans. Tre tonårspojkar gick mitt på gatan. De hörde utan tvekan till milisen Janjawid. En av dem hade en revolver i handen. Penelope hörde att de skrek något om att döda slavar. En gammal afrikansk man som brukade grilla sötpotatis över en glöd och sälja dem för två piastrar styck satt redan på sin filt utanför ett FN-förråd. Pojkarna gick fram till den gamle mannen och spottade på honom. Den smale pojken höjde revolvern och sköt den gamle mannen rakt i ansiktet. Knallen ekade främmande mellan husen. Pojkarna skrek, tog några sötpotatisar, åt lite och sparkade ner resten i vägdammet bredvid den döde mannen.

De gick ut på gatan, såg sig om, pekade och fortsatte rakt mot den bostadsbarack där Penelope och Jane bodde. Penelope minns hur hon höll andan medan hon hörde dem klampa runt på verandan, prata uppjagat med varandra och bulta på dörren.

Penelope drar plötsligt efter luft och öppnar ögonen. Hon måste ha somnat till i Ossian Wallenbergs soffa.

Ett åskmuller tonar ut, dovt och knastrande. Himlen har mörknat.

Björn står i fönstret och Ossian smuttar på sin whisky.

Penelope tittar på telefonen – ingen har ringt.

Sjöpolisen borde vara här snart.

Åskknallarna kommer hastigt närmare. Taklampan slocknar, fläkten i köket tystnar, det har blivit strömavbrott. Det börjar smattra mot taket och fönsterblecken och plötsligt öser regnet ner.

All mobiltäckning försvinner.

En blixt lyser upp rummet och följs av en häftig knall.

Penelope lutar sig bakåt och lyssnar till regnet, känner den svalare luften genom fönstret, somnar till igen, men vaknar av att Björn säger någonting.

– Va? frågar hon.

– En båt, upprepar han. En polisbåt.

Hon reser sig snabbt och blickar ut. Vattnet ser ut att koka av det häftiga skyfallet. Den stora båten är redan nära, på väg in mot bryggan. Penelope tittar på telefonen. Mottagningen är fortfarande obefintlig.

– Skynda dig, säger Björn.

Han försöker få in nyckeln i låset till altandörren. Hans händer darrar. Polisbåten glider in mot bryggen, signalerar med sirenen.

– Den passar inte, säger Björn med hög röst. Det är fel nyckel.

– Oj oj oj då, ler Ossian och tar upp sin nyckelknippa. Då måste det vara den här.

Björn hämtar nyckeln, får in den i låset, vrider runt och hör det metalliska klickandet i låskolvens vridbara delar.

Det är svårt att se polisbåten genom regnet, den har redan börjat glida bort från bryggan när Björn får upp dörren.

– Björn, ropar Penelope.

Motorn dånar och det skummar vitt bakom båten, Björn vinkar och springer genom regnet så fort han kan på grusgången som leder nedför sluttningen.

– Här uppe, ropar han. Vi är här borta.

Björn är genomvåt över axlarna och låren. Han kommer ned till bryggan och ser hur båtmotorerna bromsar med ett pulserande undervattensmuller. En väska med utrustning för förstahjälpen står på akterdäck. Genom vindrutan anar han en polisman. En ny blixt lyser upp himlen. Det dånar öronbedövande. Polisen bakom fönstret ser ut att tala i en kommunikationsradio. Regnet studsar på båtens tak. Vågor slår upp på stranden. Björn ropar och vinkar med hela armen. Båten återvänder mjukt och babord sida stöter mot bryggan.

Björn griper tag i det våta räcket och tar sig ombord på fördäck, klättrar ner i den försänkta gången som leder fram till en metalldörr. Båten gungar i sina egna svallvågor. Han vinglar till, öppnar den tunga metalldörren och går in.

En söt och metallisk lukt fyller styrhytten, som av olja och svett.

Det första Björn ser är en solbränd polis som ligger på golvet med ett krossår i pannan. Ögonen är vidöppna. En nästan svart blodpöl breder ut sig under honom. Björn andas snabbt, blickar runt i det mörka utrymmet bland polisutrustning, regnkappor och magasin för surfare. Han hör en röst genom motorbullret. Det är Ossian Wallenberg som ropar något från grusgången. Han närmar sig haltande bryggan med ett gult paraply över huvudet. Björn känner pulsen dunka i tinningarna och förstår sitt misstag, att han har gått i fällan. Han ser blodstänken på vindrutans insida och trevar efter dörrhandtaget. Trappan till kajutan knarrar och han vänder sig om och ser sin förföljare komma upp ur dunklet. Han är klädd i poliskläder och ansiktet är uppmärksamt, nästan nyfiket. Björn förstår att det är för sent att fly. Han rycker åt sig en skruvmejsel från hyllan över instrumentpanelen för att försvara sig. Förföljaren håller sig i trappräcket, kommer upp i styrhytten, blinkar i det starka ljuset och vänder blicken mot vindrutan och stranden. Regnet slår mot glasrutan. Björn rör sig snabbt. Han siktar på hjärtat med skruvmejseln, stöter fram och förstår inte riktigt vad som händer. Det darrar bara till i axeln. Björn förlorar känseln i armen av ett snett, mötande slag. Det är som om armen inte längre finns. Skruvmejseln faller till golvet och skramlar in bakom en verktygslåda av aluminium. Förföljaren håller kvar ett grepp om hans livlösa arm, rycker honom framåt, vinklar hans kropp, sveper undan hans ben med en spark, styr och förstärker kraften i Björns fall så att ansiktet störtar nedåt och går in i fotstödet vid styrplatsen. Nacken bryts av kollisionen med ett dämpat, knastrande ljud. Han känner ingenting, men ser några konstiga gnistor, små bloss som hoppar runt i mörkret, långsammare och alltmer behagligt. Det spritter lite i Björns ansikte och bara några sekunder senare är han död.