Paganinikontraktet

69 Stråkkvartetten

Joona går bredvid Axel på baksidans utegolv av marmor. Det doftar starkt från syrenerna. De fortsätter fram till ateljén och knackar på. Fiolspelet tystnar och dörren öppnas av en tunnhårig man i medelåldern med ett ganska vackert, intelligent ansikte och en kropp som en gång varit smal men som med åren blivit alltmer jämntjock.

– Polisen vill prata med dig, säger Axel allvarligt. Du är misstänkt för förargelseväckande beteende.

– Jag erkänner in blanco, säger Robert.

– Trevligt, säger Joona.

– Var det något mer?

– Vi har faktiskt ett antal fall som legat ett tag, säger Joona.

– Jag är säkert skyldig.

– Man tackar, säger Joona och skakar hand med Robert. Joona Linna, rikskrim.

– Vad gäller saken? frågar Robert leende.

– Vi håller på och tittar på ett oväntat dödsfall, den förre generaldirektören på ISP, det är därför jag pratar med din bror.

– Jag vet inte mer om Palmcrona än vad som har stått i tidningen.

– Får jag komma in en stund?

– Självklart.

– Jag går tillbaka till din kollega, förklarar Axel och stänger dörren efter Joona.

Taket i ateljén är lågt och snett, som ett vindstak. Ateljén tycks vara inbyggd i en redan befintlig källare, där en vackert fernissad trätrappa leder ned i verkstaden. En stark doftblandning av färskt, sågat trä, harts och terpentin möter dem. Överallt hänger delar av fioler, utvalt trä, snidade snäckor, specialverktyg, hyvlar små som vinkorkar och böjda knivar.

– Jag hörde dig spela genom fönstret, säger Joona.

Robert nickar och gör en gest mot en vacker violin.

– Den behövde justeras lite.

– Har du gjort den själv? frågar Joona.

– Ja.

– Fantastiskt vacker.

– Tack.

Robert tar upp violinen och räcker den till Joona. Det glänsande instrumentet är nästan viktlöst. Joona vänder på fiolen och luktar på den.

– Lacken är hemligheten, kommenterar Robert och lägger instrumentet i en låda med vinrött foder.

Joona öppnar sin väska, tar fram plastfickan och överräcker fotografiet som Björn Almskog skickade till Carl Palmcrona.

– Palmcrona, säger Robert.

– Ja, men känner du igen personerna i bakgrunden, musikerna?

Robert tittar på bilden igen och nickar.

– Det där är Martin Beaver, pekar han. Kikuei Ikeda … Isomura och Clive Greensmith på cello.

– Kända musiker?

Robert ler ofrivilligt åt frågan:

– De är nästan legender … Tokyo String Quartet.

– Tokyo String Quartet – är det samma fyra personer varje gång?

– Ja.

– Alltid?

– Sedan mycket länge – det har gått bra för dem.

– Kan du se något speciellt med bilden?

Robert betraktar fotot noggrant.

– Nej, säger han efter ett tag.

– De spelar inte bara i Tokyo? frågar Joona.

– De spelar över hela världen, men instrumenten är ägda av en japansk stiftelse.

– Är det vanligt?

– Ja, när det rör sig om riktigt speciella instrument, svarar Robert allvarligt. Och de här, som du ser på bilden, hör utan tvekan till världens förnämsta.

– Jag förstår.

– Paganinikvartetten, säger Robert.

– Paganinikvartetten, upprepar Joona och ser återigen på musikerna på bilden.

Det glänser mörkt i träet, musikernas svarta kläder speglar sig i fernissan.

– De är gjorda av Stradivarius, berättar Robert. Det äldsta instrumentet är Desaint, en violin från 1680 … det är Kikuei Ikeda som spelar på den. Martin Beaver har fiolen som greve Cozio de Salabue överlät åt Paganini.

Robert tystnar och ger Joona en frågande blick, men Joona nickar åt honom att han vill att han fortsätter:

– Alla fyra instrument ägdes av Nicolò Paganini, jag vet inte hur mycket du känner till om Paganini, han var en virtuos, violinist och kompositör … han skrev stycken som ansågs fullständigt löjeväckande eftersom de var omöjliga att spela, ända tills Paganini själv tog upp fiolen. Efter hans död skulle det ta hundra år innan någon kunde spela hans stycken … och vissa av hans tekniker anses fortfarande vara omöjliga … ja, det finns många skrönor om Paganini och hans fioldueller.

Det blir tyst. Joona tittar återigen på fotografiet, på de fyra männen som sitter på scenen i bakgrunden. Han ser på deras instrument.

– Så Tokyo String Quartet spelar ofta tillsammans på de här instrumenten?

– Ja, de har kanske åtta, nio konserter i månaden.

– När tror du att den här bilden är tagen?

– Den kan inte vara äldre än tio år, jag menar, om man tittar på Martin Beaver som jag har träffat ett par gånger.

– Kanske skulle man kunna fastställa tidpunkten om man kunde identifiera platsen?

– Det här är Alte Oper i Frankfurt.

– Är du säker?

– Jag vet att de spelar där varje år, säger Robert. Ibland flera gånger om året.

– Perkele, mumlar Joona.

Det måste finnas något sätt att fastslå tidpunkten då fotografiet togs, att antingen slå hål på eller bekräfta Pontus Salmans berättelse.

Joona öppnar plastfickan för att lägga ner fotot, han tänker att Penelope antagligen är den enda som kan kasta ljus över omständigheterna.

Han tittar på fotografiet igen, på den ena violinisten, stråkens rörelse, den höga armbågen och sedan blickar han upp och ser på Robert med sina ljusgrå ögon.

– Spelar de samma stycken när de turnerar? frågar Joona.

– Samma? Nej, alltså … de har gått igenom alla Beethovens kvartetter, och bara det innebär ju ganska stor variation. Men de spelar förstås en massa annat också, ibland är det Schubert och Bartók. Och Brahms, vet jag. Det är en lång lista … Debussy, Dvořák, Haydn, en massa Mozart och Ravel och så vidare och så vidare.

Joona stirrar framför sig, reser sig sedan, går några steg genom ateljén, stannar och vänder sig mot Robert.

– Jag har fått en tanke, säger Joona med plötslig iver. Skulle man utifrån bilden, om man tittar på musikernas händer … är det möjligt att avgöra vilket stycke de spelar genom att granska bilden?

Robert öppnar och stänger munnen, skakar på huvudet, men tittar ändå med ett leende på fotografiet igen: I strålkastarljuset på scenen på Alte Oper syns Tokyo String Quartet spela. Clive Greensmiths smala ansikte är märkligt ömtåligt, den höga pannan blänker. Och Kikuei Ikeda tar en hög ton med vänsterhandens lillfinger på fiolens greppbräda.

– Tyvärr, det är omöjligt, det kan röra sig om … vilka toner som helst, höll jag på att säga, men …

– Men med förstoringsglas … Man ser faktiskt fingrarna, strängarna, instrumentens halsar …

– Visst, teoretiskt, men …

Han suckar och skakar på huvudet.

– Känner du till någon som skulle kunna hjälpa mig, fortsätter Joona med en hård klang av envishet i rösten. Någon musiker eller lektor på Musikhögskolan, som kanske skulle kunna analysera det här fotografiet åt oss?

– Jag önskar att jag …

– Det kommer inte att gå – eller hur? frågar Joona.

– Nej, allvarligt, svarar Robert och rycker på axlarna. Om inte ens Axel kunde det så tror jag inte att det är möjligt.

– Axel? Din bror?

– Har inte han tittat på fotografiet? frågar Robert.

– Nej, svarar Joona.

– Du har ju pratat med honom.

– Inte om musiken – det är ju du som är musiker, ler Joona.

– Prata med honom i alla fall, avslutar Robert.

– Varför skulle …

Joona tystnar när det knackar på dörren till ateljén. I nästa ögonblick kommer Saga Bauer in. Solljuset passerar genom hennes blonda hår.

– Är Axel här? frågar hon.

– Nej, svarar Joona.

– Fler kriminalpoliser? frågar Robert leende.

– Säpo, säger Saga kort.

Det blir tyst lite för länge, Robert tycks inte kunna släppa henne med blicken. Han kan inte se sig mätt på henne, de stora, overkligt blå ögonen och den näpna, ljusrosa munnen.

– Jag visste inte att säkerhetspolisen hade en avdelning för älvor, säger han, ler brett och okontrollerat och försöker sedan bli allvarlig:

– Förlåt, det var inte meningen, men du ser faktiskt ut som en älva eller Bauerprinsessa.

– Skenet bedrar, säger hon torrt.

– Robert Riessen, presenterar han sig och håller fram handen.

– Saga, säger hon.