Paganinikontraktet

103 Närmare

Efter två timmar ombord på den finska marinens bevakningsfartyg ser Joona för första gången Raphael Guidis lyxyacht smäckert glida fram vid horisonten. I solljuset liknar hon ett blixtrande kristallskepp.

Befälet Pasi Rannikko kommer tillbaka och ställer sig bredvid honom och nickar bort mot den stora yachten.

– Hur nära ska vi? frågar han sammanbitet.

Joona ger honom en glimrande isgrå blick.

– Så nära att vi kan se vad som händer ombord, säger han lugnt. Jag behöver …

Han tystnar när det plötsligt sticker till i tinningarna. Han tar stöd mot relingen och försöker andas långsamt.

– Vad är det? frågar Pasi Rannikko med skratt i rösten. Är du sjösjuk?

– Ingen fara, säger Joona.

Smärtan dunkar till igen, han håller sig fast och lyckas förbli stående genom hela skovet av smärta. Han vet att han inte under några omständigheter kan ta sin medicin nu, den kan göra honom ofokuserad och trött.

Joona känner det svala vinddraget kyla ned svettdropparna på hans panna. Han tänker på Disas blick, hennes allvarliga, genomskinliga ansikte. Solen glimmar på den släta havsytan och han ser plötsligt brudkronan för sin inre syn. Den glänser i sin monter på Nordiska museet med ett mjukt skimmer över de flätade spetsarna. Han tänker på doften av vildblommor och en kyrka som har lövats för sommarbröllop, hans hjärta slår så hårt att han först inte förstår att kaptenen talar till honom.

– Vad menar du?

Joona ser förvirrat på Pasi Rannikko som står bredvid honom och sedan bort mot den stora vita yachten.