Paganinikontraktet

106 Pappan

I ett furukök mitt i Skåne rycker en man till när telefonen ringer. Han har precis kommit in efter att ha tillbringat över en timme med att trassla ut en av kvigorna som tagit sig över elstängslet och fastnat i grannens taggtråd. Evert Andersson har blod på fingrarna, blod som han torkat av på sina blå arbetskläder.

När det ringer är det inte bara hans smutsiga händer som hejdar honom från att svara, utan en känsla av att det inte finns någon han skulle vilja tala med i denna stund. Han lutar sig fram, tittar på nummerpresentatören och ser att det rör sig om ett dolt nummer, antagligen en telefonförsäljare med tillgjord röst.

Han låter signalerna tona ut, men sedan börjar telefonen ringa igen. Evert Andersson ser på displayen igen och svarar till slut:

– Andersson.

– Hej, jag heter Saga Bauer, hörs en stressad kvinnoröst. Jag är polis, kommissarie på Säpo. Jag söker egentligen er dotter, Beverly Andersson.

– Vad är det som har hänt?

– Hon har inte gjort någonting, men jag tror att hon har viktiga kunskaper som kan hjälpa oss.

– Och nu är hon försvunnen? frågar han svagt.

– Jag tänkte att du kanske har ett telefonnummer till henne, säger Saga.

Evert tänker att han en gång såg sin dotter som sin arvtagare, den som skulle föra traditionen vidare, den som skulle gå här i hans hus, hans lador, ekonomibyggnader och över hans åkrar. Hon skulle gå över gården som hennes mamma hade gjort, i gröna gummistövlar i leran, tjock som sin mamma, med en skinnrock om kroppen och håret i en fläta på ena axeln.

Men Beverly hade redan som litet barn något över sig som var annorlunda, som gjorde honom rädd.

Hon växte upp och blev mer och mer annorlunda. Annorlunda än han, annorlunda än sin mor. En gång kom han in i ladan när hon var ett barn, bara åtta, nio år. Hon satt i en tom kätte på en upp- och nervänd hink och sjöng för sig själv med slutna ögon. Hon var förlorad i ljudet av sin egen röst. Han hade tänkt ryta åt henne att sluta upp, att inte fåna sig, men det ljusa uttrycket i barnets ansikte förvillade honom. Från den stunden visste han att det fanns något i henne som han aldrig skulle kunna förstå. Och han slutade prata med henne. Så fort han försökte säga något, försvann orden.

När hennes mor dog blev tystnaden på gården fullständig.

Beverly började ströva runt, hon kunde vara försvunnen i timmar, ibland ett helt dygn. Polisen fick hämta hem henne från adresser hon inte visste hur hon hamnat på. Hon följde med vem som helst, bara de pratade snällt med henne.

– Det finns ingenting jag vill säga till henne. Så vad skulle jag med ett telefonnummer till? säger han på sin sträva, motvilliga skånska.

– Är du säker på …

– Det är ingenting en stockholmare kan förstå, avbryter han och lägger på luren.

Han ser på sina fingrar kring telefonen, ser blodet över knogarna, smutsen under naglarna, efter nagelbanden, i varje fåra och självspricka. Han går långsamt till den gröna fåtöljen, tar upp den blanka kvällstidningsbilagan och börjar läsa. I kväll kommer det visst ett minnesprogram över teveprofilen Ossian Wallenberg. Evert låter tidningen falla till golvet när han överraskas av sina egna tårar. Han mindes plötsligt att Beverly brukade sitta i soffan bredvid honom och skratta åt dumheterna i Guldfredag.