Paganinikontraktet

49 Det otydliga ansiktet

Joona Linna och Saga Bauer sitter i bilen på väg till Silencia Defences huvudkontor för att tala med Pontus Salman. Med sig har de fotografiet som Rikskriminalens tekniker förstörde. Under tystnad färdas de söderut på väg 73 som löper likt ett smutsigt spår ner till Nynäshamn.

För två timmar sedan hade Joona betraktat det skarpa fotografiet på de fyra personerna i logen: Raphaels lugna ansikte, hans tunnhårighet; Palmcronas slappa leende, de stålbågade glasögonen; Pontus Salman med sin välartade, pojkaktiga uppsyn och Agathe al-Haji med rynkor på kinderna och intelligent, tung blick.

– Jag fick en tanke, sa Joona långsamt och mötte Sagas blick. Om vi skulle försämra kvaliteten på fotografiet och bearbeta bilden så att det inte längre går att identifiera Pontus Salman …

Han tystnade och fortsatte resonemanget i tankarna.

– Vad uppnår vi med det? frågade Saga.

– Han vet inte att vi har ett skarpt original – eller hur?

– Det kan han inte veta, han antar säkerligen att vi har gjort allt för att förbättra skärpan och inte tvärtom.

– Exakt, vi har gjort allt för att kunna identifiera de fyra personerna på bilden, men bara lyckats med tre, för den fjärde är lite bortvänd och ansiktet är alldeles för otydligt.

– Du menar att vi ska ge honom en möjlighet att ljuga, sa Saga snabbt. Att ljuga och säga att han inte var där, att han inte har träffat Palmcrona, Agathe al-Haji och Raphael.

– För om han förnekar att han var där så är det själva mötet som är känsligt.

– Och om han börjar ljuga så har vi honom i fällan.

Strax efter Handen svänger de av på Jordbrolänken och rullar in i ett industriområde omgärdat av stillsam skog.

Silencia Defences huvudkontor är en mattgrå och opersonlig byggnad av betong, med ett sterilt, nästan kyskt utseende.

Joona betraktar den väldiga byggnaden, låter blicken sakta glida över de svarta fönstren och de tonade glasen, och tänker återigen på fotografiet på de fyra personerna i logen, fotografiet som utlöste en kedja av våld, som efterlämnade en dödad flicka och en sorgdrabbad mor bakom sig. Kanske är Penelope Fernandez och Björn Almskog också döda på grund av bilden. Han kliver ur bilen och hans käkar spänns när han tänker på att Pontus Salman, en av personerna på det gåtfulla fotografiet, befinner sig i denna byggnad just nu.

Fotografiet är kopierat och originalet är skickat till Statens kriminaltekniska laboratorium i Linköping. Tommy Kofoed har bearbetat en kopia så att det ser gammalt och slitet ut. Ett hörn fattas och rester av tejp syns på de andra. Kofoed har gjort så att Pontus Salmans ansikte och ena hand är suddiga och ser ut att befinna sig i rörelse just när bilden togs.

Salman kommer att tro att han – just han – hade turen att bli suddig, oigenkännlig på bilden, tänker Joona. Ingenting kan binda honom till mötet med Raphael Guidi, Carl Palmcrona och Agathe al-Haji. Det enda han behöver göra för att inte förknippas med detta möte är att förneka att det är han. Det är inte ens brottsligt att inte känna igen sig själv på en suddig bild, och inte minnas att man har träffat vissa personer.

Joona börjar gå mot ingången.

Men nekar han så vet vi att han ljuger, att han vill hemlighålla något.

Luften är tryckande varm och kvav.

Saga ger Joona en allvarlig nick när de går in genom de glänsande, tunga dörrarna.

Och börjar Salman ljuga, tänker Joona, så ska vi se till att han fortsätter ljuga och fördjupar sin lögn tills han sitter fast.

De har kommit in i en stor, kylig reception.

När Pontus Salman tittar på bilden och förnekar att han kan identifiera personen så kommer vi att säga att det var tråkigt att han inte kunde hjälpa oss, fortsätter Joona i tankarna. Vi ska förbereda oss på att gå, men hejda oss och be honom att titta på fotografiet en sista gång med ett förstoringsglas. Teknikern har lämnat en klackring synlig på den hängande handen. Vi frågar Pontus Salman om han kanske känner igen kläderna, skorna eller ringen på lillfingret. Han blir givetvis tvungen att förneka även detta och hans uppenbara lögner kommer sedan att vara skäl nog att ta med honom till polishuset för förhör, skäl nog att sätta press på honom.

Bakom receptionen lyser ett rött emblem med företagets namn och en ormliknande logotyp fylld av runor.

– Han kämpade så länge han hade vapen, säger Joona.

– Läser du runor? frågar Saga skeptiskt.

Joona pekar på skylten med översättningen och vänder sig sedan mot receptionen. Bakom disken sitter en blek man med smala, torra läppar.

– Pontus Salman, säger Joona kort.

– Har ni avtalat mötet med honom?

– Klockan två, säger Saga.

Receptionisten tittar i sina papper, bläddrar och läser något.

– Ja, precis, säger han lågt och höjer sedan blicken. Pontus Salman har lämnat återbud.

– Det har inte nått oss, säger Saga. Vi behöver hans hjälp för …

– Jag är verkligen ledsen.

– Ring upp honom och berätta om missförståndet, säger Saga.

– Jag söker honom, men jag tror inte … för han befinner sig i ett möte.

– På våning fyra, flikar Joona in.

– Fem, svarar receptionisten automatiskt.

Saga sätter sig i en av fåtöljerna. Solen bryter in genom de stora glasrutorna och sprider sig som en eld i hennes hår. Joona står kvar medan receptionisten lägger telefonen till örat och markerar ett nummer i datorn. Många toner går fram och receptionisten skakar beklagande på huvudet.

– Lägg på, säger plötsligt Joona. Vi överraskar honom istället.

– Överraskar? upprepar receptionisten med osäker blick.

Joona går bara fram till glasdörren mot korridoren och öppnar den.

– Du behöver inte säga att vi kommer, säger han leende.

En sky av röda fläckar flyger över den unge receptionistens kinder. Saga reser sig från soffan och följer efter Joona.

– Vänta, försöker mannen. Jag provar att …

De fortsätter genom korridoren, in i den väntande hissen och trycker på siffran fem. Dörren stängs och de rör sig ljudlöst uppåt.

Pontus Salman står och väntar när hissdörrarna öppnar sig. Han är en man i fyrtioårsåldern med något slitet över ansiktet, själva minspelet.

– Välkomna, säger han dämpat.

– Tack, svarar Joona.

Pontus Salman glider med blicken över dem.

– En kommissarie och en sagoprinsessa, konstaterar han.

Medan de följer efter honom genom en lång korridor går Joona än en gång igenom fällan i tankarna, hur de bestämt att fotografiet med det suddiga ansiktet ska presenteras.

Joona känner en kall rysning över ryggen – som om Viola Fernandez just nu öppnar ögonen i sitt kylfack nere på patologen och betraktar honom förväntansfullt.

Fönsterglasen i korridoren är mörktonade och skapar en känsla av tidlöshet. Kontoret är mycket stort, med ett skrivbord av alm och en ljusgrå sittgrupp kring ett svart glasbord.

De sätter sig ned i varsin fåtölj. Pontus Salman ler glädjelöst, för ihop händerna i en spets och frågar sedan:

– Vad gäller saken?

– Känner du till att Carl Palmcrona på ISP är död? frågar Saga.

Salman nickar ett par gånger.

– Självmord, hörde jag.

– Utredningen är inte avslutad, säger Saga vänligt. Vi håller på och undersöker ett fotografi som vi har hittat, vi vill hemskt gärna identifiera personerna kring Palmcrona.

– Tre av dem är tydliga, men den fjärde är väldigt oskarp, säger Joona.

– Vi vill att du låter din personal titta på bilden, någon kan känna igen honom. Ena handen ligger exempelvis i skärpa.

– Jag förstår, säger Salman och plutar med läpparna.

– Kanske kan någon utifrån sammanhanget sluta sig till vem det kan vara, fortsätter Saga. Det är i alla fall värt ett försök.

– Vi har träffat Patria och Saab Bofors Dynamics, säger Joona. Men ingen där kände igen personen.

Pontus Salmans slitna ansikte uttrycker inga som helst känslor. Joona undrar för sig själv om han tar tabletter som får honom att känna sig lugn och självsäker. Det finns något märkvärdigt livlöst i hans blick, en brist på kontakt mellan minspel och känsla, en undanglidande kärna som ger ett intryck av fullständig bortvändhet.

– Ni måste tycka att det är viktigt, säger Salman nu och lägger det ena benet över det andra.

– Ja, svarar Saga.

– Får jag se på detta märkvärdiga fotografi? frågar Pontus Salman i sin lätta, opersonliga ton.

– Förutom Palmcrona har vi identifierat vapenhandlaren Raphael Guidi, förklarar Joona. Och Agathe al-Haji som är militär rådgivare till president al-Bashir … men den fjärde personen har ingen känt igen.

Joona tar upp mappen, sträcker fram plastfickan med fotografiet. Saga pekar på den suddiga personen i kanten av logen. Joona ser hennes vakna blick, hur hon koncentrerar sig för att registrera varje nervryckning, varje darrning hos Salman när han kommer att ljuga.

Salman fuktar läpparna igen, bleknar om kinderna, ler sedan, knackar på fotografiet och säger:

– Det är ju jag!

– Du?

– Ja, skrattar han så att hans barnsliga framtänder syns.

– Men …

– Vi träffades i Frankfurt, fortsätter han med ett nöjt leende. Lyssnade på en underbar … Nu minns jag inte vad de spelade, Beethoven tror jag …

Joona försöker förstå detta abrupta erkännande och harklar sig kort.

– Du är helt säker?

– Ja, svarar Salman.

– Då var den gåtan löst, säger Saga med en varm ton som inte på något vis avslöjar deras missräkning.

– Jag skulle kanske söka jobb på Säpo, skojar Salman.

– Vad handlade mötet om? frågar Joona. Får man fråga det?

– Absolut, skrattar Salman och ser på Joona, det här fotografiet togs våren 2008, vi diskuterade en sändning ammunition till Sudan. Agathe al-Haji förhandlade för deras regering. Området behövde stabiliseras efter freden 2005. Förhandlingarna var ganska långt framskridna, men allt arbete gick upp i rök i och med det som hände sommaren 2009. Vi var skakade, ja, ni förstår … Och efter det har vi naturligtvis inte haft någon kontakt med Sudan.

Joona tittar på Saga eftersom han inte har en aning om vad som hände sommaren 2009. Hennes ansikte är fullständigt neutralt och han bestämmer sig för att inte fråga.

– Hur många möten hade ni? frågar Joona.

– Det blev bara det här, svarar han. Så man kan tycka att det är lite anmärkningsvärt att IPS:s direktör accepterar ett glas champagne.

– Tycker du? frågar Saga.

– Det fanns ju ingenting att fira … men han var kanske törstig, ler Salman.