Paganinikontraktet

59 När livet får en mening

Flera poliser har samlats i korridorerna på polishuset. En nervös stämning ligger i luften. Alla väntar otåligt på nya rapporter. Först förlorade sambandscentralen kontakten med sjöpolisens båt och sedan försvann också radiokontakten med räddningshelikoptern.

Uppe på Rikskriminalens avdelning står Joona på sitt rum och läser vykortet som Disa har skickat honom från konferensen på Gotland. ”Jag vidarebefordrar ett kärleksbrev från en hemlig beundrarinna. Kram, Disa.” Han gissar att hon fick leta länge för att hitta ett kort som med säkerhet skulle få honom att rysa. Han biter ihop och vänder på kortet. På framsidan står det ”Sex on the beach” med tryckta bokstäver ovanför en bild på en vit pudel med solglasögon och rosa bikini. Hunden sitter i en solstol och har en röd drink i ett högt glas bredvid sig.

Det knackar på dörren och Joonas leende försvinner när han möter Nathan Pollocks allvarliga ansikte.

– Carl Palmcrona testamenterade allt han hade till sin son, börjar Nathan.

– Jag trodde inte att han hade någon släkt.

– Sonen är död, han blev bara sexton år, det var tydligen en olycka igår.

– Igår? upprepar Joona.

– Stefan Bergkvist överlevde Carl Palmcrona med tre dagar, säger Nathan sakta.

– Vad är det som har hänt?

– Jag förstod inte riktigt, det var något med hans motorcykel, säger Pollock. Jag har bett om att få fram den preliminära rapporten …

– Vad vet du?

Den gänglige mannen med silverhästsvansen slår sig ned på kontorsstolen.

– Jag har pratat i flera omgångar med mamman, Siv Bergkvist, och hennes sambo Micke Johansson … och vad som framgår är att Siv vikarierade som Palmcronas sekreterare när han jobbade på Fjärde sjöstridsflottiljen. De hade en kort relation. Hon blev gravid. När hon berättade det för honom hade han sagt att han förutsatte en abort. Siv återvände till Västerås, födde barnet och har sedan dess alltid hävdat att fadern var okänd.

– Visste Stefan att hans pappa var Carl Palmcrona?

Nathan skakar på huvudet och tänker på mammans ord: ”Jag sa till Humlan att hans pappa var död, att han dött innan han föddes.”

Det knackar på dörren och Anja Larsson kommer in och lägger en rapport, fortfarande varm efter utskriften, på bordet.

– En olyckshändelse, säger Anja utan vidare förklaring och lämnar rummet igen.

Joona tar plastmappen och börjar läsa rapporten från den inledande tekniska undersökningen. På grund av den höga värmeutvecklingen var inte dödsorsaken koloxidförgiftning utan en direkt följd av brännskadorna. Innan pojken dog hade huden spruckit som av djupa skärsår och sedan hade all muskulatur skrumpnat ihop. Värmen hade orsakat brott på skallen och de långa rörbenen. Obducenten hade konstaterat brandhematom, en blodansamling mellan skallbenet och den hårda hjärnhinnan som beror på att blodet börjat koka.

– Ohyggligt, mumlar Joona.

Brandundersökningen hade försvårats av att det i princip inte återstod någonting av boden där resterna av Stefan Bergkvist återfanns. Bara en pyrande bädd av aska, svarta metalldelar och taggiga rester av en förkolnad kropp i hopvriden ställning innanför det som varit dörren. Polisens preliminära teori utgick i stort från ett enda vittne, lokföraren som larmade brandkåren. Han hade sett den brinnande motorcykeln ligga som en kil utanför boden. Sammantaget talade resultaten för att den sextonårige Stefan Bergkvist hade befunnit sig inne i den gamla byggboden när hans motorcykel råkade välta så illa att den blockerade dörren. Tanklocket var inte påskruvat och bensinen rann ut. Vad som fick bensinen att ta eld var inte känt vid rapportens tillkomst, men antagligen rörde det sig om en cigarett.

– Palmcrona dör, säger Pollock långsamt. Han lämnar hela sin förmögenhet åt sin son och tre dagar senare är sonen också död.

– Arvet tillfaller modern? frågar Joona.

– Ja.

De blir tysta och hör båda två de långsamma, hasande stegen i korridoren innan Tommy Kofoed kommer in i Joonas rum.

– Jag har öppnat Palmcronas kassaskåp, säger Kofoed trumpet. Han hade ingenting där, bara den här.

Han håller en vackert inbunden läderbok.

– Vad är det? frågar Pollock.

– En levnadsbeskrivning, säger Kofoed. Det är ganska vanligt i hans samhällsklass.

– En dagbok, menar du?

Kofoed rycker på axlarna.

– Snarare en sorts anspråkslösa memoarer, inte menade för publicering. De ska egentligen bara foga ännu en del till släktens gemensamma historia. Det är handskrivna sidor … Det börjar med en släkttavla, hans fars karriär och sedan bara ett trist uppradande av den egna skolgången, examen, militärtjänst och yrkeskarriär … Han gör ett antal misslyckade placeringar och privatekonomin försämras ganska brant, han säljer av mark och egendomar. Allt är mycket torrt beskrivet …

– Och sonen?

– Relationen med Siv Bergkvist beskrivs kortfattat som en olyckshändelse, svarar Tommy Kofoed och tar ett djupt andetag. Men ganska snart börjar han nämna Stefan i levnadsteckningen och de sista åtta årens anteckningar rör inte någonting annat än sonen. Han följer pojkens liv på avstånd, han vet vilken skola han går på, vilka intressen Stefan har, vilka vänner han umgås med. Ett antal gånger nämner han att arvet ska återställas. Det verkar som att han sparar alla sina pengar för sonens räkning. Till slut skriver han bara om hur han tänker söka upp sin son så snart han fyllt arton år. Han skriver om hur han hoppas att sonen ska förlåta honom och att de ska få lära känna varandra efter alla år. Det är det enda han tänker på … Och nu är de plötsligt döda båda två.

– Vilken mardröm, muttrar Pollock.

– Vad sa du? frågar Joona och tittar upp.

– Jag tänkte bara att det är som en mardröm, svarar Pollock undrande. Han gör allt för sin sons framtid och så visar det sig att sonen bara överlever sin far med tre dagar, han får inte ens veta vem hans far var.