Paganinikontraktet

72 Gåtan

När Joona Linna går med snabba steg på trottoaren uppför Bragevägen hör han barnskratt och rop från Tyska skolan.

Han ringer på Axels dörr och anar en välklingande klocka inifrån huset. Efter att ha väntat ett tag bestämmer han sig för att gå runt huset. Plötsligt hör han ett skärande missljud. Det kommer från ett stråkinstrument. Någon befinner sig i skuggan under ett lövträd. Joona stannar på avstånd. På uteplatsens marmorläggning står en flicka med en fiol. Hon är kanske femton år. Hennes hår är mycket kort och hon har ritat på sina armar. Bredvid henne befinner sig Axel Riessen, han nickar och lyssnar nyfiket när hon drar stråken över strängarna. Det ser ut som om hon håller i instrumentet för första gången. Kanske är det Axels dotter, eller ett barnbarn, för han tittar oavbrutet på henne med varm och nyfiken blick.

Stråken går snett över strängarna, med ett hasande, gnisslande läte.

– Den är nog väldigt ostämd, föreslår hon som förklaring till oljudet.

Hon ler och lämnar varsamt tillbaka instrumentet.

– Att spela fiol handlar om gehör, säger Axel vänligt. Man lyssnar, hör musiken inom sig och överför den bara till verkligheten.

Han lägger fiolen till axeln och spelar den inledande melodistämman av La seguidilla ur Bizets opera Carmen, stannar upp och visar henne demonstrativt fiolen.

– Nu stämmer jag om strängarna lite hur som helst, så här, och så här, säger han och vrider finstämskruvarna många varv i olika riktningar.

– Varför ska …

– Nu är fiolen totalt ostämd, fortsätter han. Och om jag bara hade lärt mig stycket mekaniskt, med exakta fingerpositioner, samma som jag spelade nyss, så låter det så här.

Han spelar La seguidilla igen och det låter hemskt, nästan oigenkännligt.

– Vackert, skojar hon.

– Men om man istället lyssnar på strängarna, säger han och knäpper på E-strängen. Hör du? Den är ju alldeles för låg, men det har ingen betydelse, det är ju bara att kompensera genom att ta tonen högre upp på halsen.

Joona ser Axel Riessen lägga fiolen till axeln och spela stycket igen på den fullständigt ostämda fiolen, med otroligt konstig fingersättning, men med exakt rätt toner. La seguidilla klingar plötsligt perfekt igen.

– Du kan trolla, skrattar flickan och klappar i händerna.

– Hej, säger Joona, går fram och skakar Axels hand och sedan flickans hand.

Han ser på Axel som håller i den ostämda fiolen.

– Imponerande.

Axel följer hans blick mot fiolen och skakar på huvudet:

– Jag har faktiskt inte spelat på trettiofyra år, säger han med ett egendomligt tonfall.

– Tror du på det? frågar Joona flickan.

Hon nickar och svarar sedan gåtfullt:

– Ser du inte skenet?

– Beverly, säger Axel lågt.

Hon tittar leende på honom och går sedan undan mellan träden.

Joona nickar mot Axel:

– Jag behöver tala med dig.

– Ber om ursäkt för att jag bara försvann, säger Axel och börjar stämma fiolen igen. Men jag fick ett brådskande ärende.

– Det är ingen fara – jag kom tillbaka.

Joona ser Axel betrakta flickan som plockar några ogräsblommor från den skuggiga gräsmattan.

– Finns det en vas inne? frågar hon.

– I köket, svarar han.

Hon bär med sig den lilla buketten utblommade maskrosor, vita bollar av fröer, in genom dörren.

– Hennes favoritblomma, säger Axel och lyssnar sedan på G-strängen, vrider finstämskruven och lägger ifrån sig fiolen på mosaikbordet.

– Jag vill att du tittar på det här, säger Joona och tar fram fotografiet ur plastfickan.

De sätter sig vid bordet. Axel tar upp ett par glasögon ur bröstfickan och granskar fotografiet noggrant.

– När togs det här? frågar han snabbt.

– Vi vet inte, men antagligen våren 2008, svarar Joona.

– Ja, säger Axel och ser genast mer avslappnad ut.

– Du känner igen personerna? frågar Joona lugnt.

– Givetvis, säger Axel. Palmcrona, Pontus Salman, Raphael Guidi och … Agathe al-Haji.

– Men jag är faktiskt här för att jag vill att du ska titta på musikerna i bakgrunden.

Axel ser undrande på Joona och sedan betraktar han fotot igen.

– Tokyo String Quartet … de är duktiga, säger han neutralt.

– Ja, men jag undrar … jag har gått och funderat på om det är möjligt för en kunnig person att avgöra … att utifrån bilden avgöra vilket stycke stråkkvartetten spelar.

– Intressant fråga.

– Är det ens möjligt att komma med en kvalificerad gissning? Kaj Samuelsson trodde inte det och när din bror Robert tittade på bilden så sa han att det var fullständigt omöjligt.

Joona lutar sig fram, hans ögon blir lena och varma i den lummiga skuggan:

– För din bror var det ett faktum att ingen skulle kunna lösa den här uppgiften – om inte du kunde det.

Ett leende leker plötsligt i Axels mungipa:

– Det sa han, va?

– Ja, svarar Joona. Men jag förstod inte vad han menade …

– Inte jag heller, säger Axel.

– Jag vill ändå att du tittar på bilden med förstoringsglas.

– Du tänker dig att tidpunkten för mötet på fotografiet i så fall skulle kunna säkerställas, säger Axel med ett nytt allvar.

Joona nickar, tar fram ett förstoringsglas ur väskan och räcker det till Axel.

– Nu borde du se deras fingrar, säger Joona.

Han sitter tyst, ser Axel granska fotografiet och tänker ännu en gång att om bilden är tagen före åtalet mot Sudans president Omar al-Bashir i juli 2009 har hans känsla lett honom helt fel. Men om den är tagen efter häktningsordern så har han haft rätt, då handlar det om brottslig verksamhet.

– Visst ser jag fingrarna, svarar Axel långsamt.

– Skulle du kunna gissa vad de spelar för toner? frågar Joona dämpat.

Axel suckar, lämnar tillbaka fotografiet och förstoringsglaset till Joona och sjunger plötsligt fyra toner rakt ut. Ganska låga, men alldeles klara toner. Han lyssnar inåt en stund, tar sedan upp fiolen från mosaikbordet och knäpper två högre, skälvande toner.

Joona Linna har rest sig upp.

– Skojar du?

Axel Riessen möter hans blick:

– Martin Beaver spelar ett trestruket C, Kikuei spelar ett tvåstruket C. Kazuhide Isomura har paus och Clive spelar ett fyrtonigt pizzicato. Det var det jag sjöng, stora E, stora A, lilla A och ettstrukna Ciss.

Joona antecknar och frågar sedan:

– Hur exakt är gissningen?

– Det är ingen gissning, svarar Axel.

– Tror du att just den här kombinationen toner finns i många stycken? Jag menar … skulle det, via de här tonerna, gå att ringa in vilka stycken som Tokyo String Quartet skulle kunna spela på bilden?

– De här tonerna finns bara på ett ställe, svarar Axel.

– Hur vet du det?

Axel vänder blicken mot fönstret. Det stora, darrande lövverket speglas mot glaset.

– Fortsätt snälla, säger Joona.

– Jag har säkert inte hört all musik som de har spelat …

Axel rycker ursäktande på axlarna.

– Men du menade att du kan hitta just de här tonerna i ett speciellt stycke? frågar Joona igen.

– Exakt den här kombinationen finns bara på ett ställe som jag känner till, förklarar Axel. I takt 156 i den första satsen av Béla Bartóks andra stråkkvartett.

Han tar upp fiolen igen och lägger den till axeln.

– Tranquillo … musiken blir bara så underbart stillsam, som en vaggvisa. Lyssna på första stämman, säger han och börjar spela.

Fingrarna rör sig ömsint, tonerna skälver, mjukt gungande, ljusa och alldeles lena. Efter bara fyra takter slutar han spela.

– De båda fiolerna följer varandra, samma toner, men i olika oktaver, förklarar han. Det är nästan för vackert, men mot cellons A-durackord så utgör violinerna samtidigt dissonanser … även om de inte riktigt upplevs så eftersom de är ett slags övergångstoner som …

Han avbryter sig själv, tystnar och lägger ifrån sig fiolen.

Joona ser på honom.

– Du är helt säker på att musikerna spelar Bartóks andra stråkkvartett på bilden? frågar han lågt.

– Ja.

Joona går några steg tvärs över altanen, stannar till vid syrenklungorna i lövverket och säger sig själv att det han just fått höra antagligen är allt han behöver för att fastslå tidpunkten för mötet.

Han ler för sig själv, döljer leendet med handen, vänder sig runt, tar ett rött äpple ur skålen på mosaikbordet och möter sedan Axels undrande blick.

– Du svarar ja? frågar han igen. Du är verkligen säker?

Axel nickar och Joona ger äpplet till honom, ursäktar sig, tar upp telefonen ur sin kavajficka och ringer Anja.

– Anja, jag har lite bråttom nu …

– Vi skulle ju basta i helgen, avbryter Anja.

– Jag behöver hjälp.

– Jag vet, fnittrar Anja.

Joona försöker dämpa stressen i sin röst:

– Kan du inte kolla upp Tokyo String Quartets repertoar de senaste tio åren?

– Jag har redan kollat deras repertoar.

– Kan du se vad de har spelat på Alte Oper i Frankfurt under den här tiden?

– Ja, de har varit där varje år faktiskt, ibland flera gånger.

– Har de spelat Béla Bartóks andra stråkkvartett någon gång?

Efter en stunds betänketid svarar hon:

– Ja, en enda gång, Opus sjutton.

– Opus sjutton, upprepar Joona, möter Axels blick och får en nickning till svar.

– Va? frågar Anja.

– När? frågar Joona med allvarlig röst. När spelade de Bartóks andra stråkkvartett?

– Den trettonde november 2009.

– Är du säker? frågar Joona.

Personerna på fotografiet träffades fyra månader efter det att häktningsordern mot Sudans president utfärdades, tänker han. Pontus Salman ljög för oss om tidpunkten. De träffades i november 2009. Det är därför allt detta har skett. Människor är döda och fler kommer kanske att dö.

Joona sträcker ut handen och nuddar de violetta syrenklasarna, känner doften från någons utegrill i en intilliggande trädgård och tänker att han måste få tag på Saga Bauer och berätta om genombrottet.

– Var det allt? frågar Anja i luren.

– Ja.

– Kan man få höra det lilla ordet?

– Ja, förlåt … Kiitokseksi saat pusun, säger Joona, som tack får du en puss. Han avbryter samtalet.

Pontus Salman ljög för oss, tänker han återigen. Det rådde totalt vapenembargo när han träffade Palmcrona, Raphael och Agathe al-Haji. Alla affärer av det slaget var förbjudna, det fanns inga som helst undantag eller kryphål.

Men Agathe al-Haji ville köpa ammunition och de andra ville tjäna pengar. De brydde sig inte om mänskliga rättigheter eller internationell lag.

Pontus Salman ljög med iskyla i rösten om tidpunkten. Han trodde att några oväntade sanningar instoppade i resonemanget skulle dölja en lögn. Genom att utan omsvep erkänna att det var han som fanns med på bilden trodde han att vi skulle nöja oss och bara acceptera lögnen om tidpunkten.

Joona ser för sig Salman som pratar med orörligt ansikte, gråblek och med djupa rynkor. Den spelade rättframheten när han pekar ut sig själv och fastslår tidpunkten.

Det är vapensmuggling, viskar det i hans huvud. Det är vapensmuggling allt handlar om, fotografiet, utpressningen och de döda människorna.

Han ser för sig hur Saga Bauer reser sig upp efter Salmans vittnesmål och hur märket av hennes fem fingeravtryck blir kvar på skrivbordet som dova minnesmärken.

I juli 2009 utfärdade den internationella brottmålsdomstolen ICC i Haag en häktningsorder på Sudans president Omar al-Bashir för direkt inblandning i utrotningen av tre folkgrupper i Darfur. Sedan dess är alla gängse leveranser av ammunition från resten av världen stoppade. Sudans armé har kvar sina vapen, kulsprutor och automatkarbiner, men ganska snart sinar ammunitionen. De första som kommer att känna av den strypta tillförseln är förstås milisen i Darfur. Men Carl Palmcrona, Pontus Salman, Raphael Guidi och Agathe al-Haji ställer sig över internationell lag. De träffas i november trots att presidentens inblandning i folkmordet offentliggjordes fyra månader tidigare.

– Vad fick du veta? frågar Axel och reser sig upp.

– Va? frågar Joona.

– Gick det att fastställa tidpunkten?

– Ja, svarar Joona kort.

Axel söker Joonas blick.

– Vad är det som är fel? frågar han.

– Jag måste gå, mumlar Joona.

– Träffades de efter häktningsordern på al-Bashir? Det kan de inte ha gjort. Jag måste få veta om det var så!

Joona tittar upp och ser honom i ögonen, hans ögon är alldeles lugna och lysande.