Paganinikontraktet

39 Längre bort

Penelope springer snett uppför sluttningen, hon halkar på de lösa stenarna, glider nedåt, tar emot med handen, det stöter till i axeln och ryggen, hon river sig och flämtar till. Smärta strålar upp från handleden. Hon är andfådd, hostar och blickar tillbaka, ner mellan träden, in i dunklet mellan stammarna, rädd för att få syn på förföljaren igen.

Björn kommer fram till henne, svett rinner efter hans kinder, ögonen är rödsprängda och jagade, han mumlar något och hjälper henne upp.

– Vi kan inte stanna, viskar han.

De vet inte längre var förföljaren är, om han är nära eller om han har tappat spåret. För inte så många timmar sedan låg de på golvet i ett kök medan han blickade in genom fönstret.

Nu springer de uppåt, tränger sig igenom ett gransnår, känner den varma doften från barren och fortsätter framåt, hand i hand.

Det rasslar till i ett snår och Björn kvider till av rädsla, tar ett brant steg åt sidan och får en gren i ansiktet.

– Jag vet inte hur länge jag orkar, flämtar han.

– Tänk inte på det, säger Penelope.

De går en liten bit. Fötter och knän värker. De fortsätter genom tät sly och frasande löv, ner i ett dike, kliver fram genom ogräs och kommer ut på en grusväg. Björn blickar runt, viskar åt henne att komma och börjar sedan springa mot söder, i riktning mot den tätare bebyggelsen i Skinnardal. Det kan inte vara långt dit. Hon haltar några steg och följer sedan efter honom. En sträng av grovt grus med enstaka grässtrån löper mellan de släta hjulspåren. Vägen svänger kring en björkdunge. De springer bredvid varandra och när de har rundat de vita stammarna ser de plötsligt två människor. En tjugoårig kvinna i kort tennisklänning och en man med en röd motorcykel. Penelope drar upp dragkedjan i den trånga munkjackan och försöker dämpa andhämtningen genom näsan.

– Hej, säger hon.

De tittar på henne och hon förstår deras blickar. Både hon och Björn är blodiga och smutsiga.

– Vi har varit med om en olycka, säger hon snabbt mellan andetagen. Vi behöver låna en telefon.

Nässelfjärilar fladdrar över svinmålla och fräken i diket.

– Okej, säger den unge mannen, letar fram sin telefon och lämnar den till Penelope.

– Tack, säger Björn och blickar sedan bort längs vägen och in i skogen.

– Vad är det som har hänt? frågar den unge mannen.

Penelope vet inte vad hon ska svara, hon sväljer och tårar börjar rinna nedför hennes smutsiga kinder.

– En olycka, svarar Björn.

– Jag känner igen henne, säger flickan i tennisklänning till sin pojkvän. Hon är för fan den där människan som vi såg på teve.

– Vem?

– Som pratade skit om svensk export.

Penelope försöker le mot henne medan hon slår numret till sin mamma. Händerna darrar för mycket och hon gör fel, avbryter försöket och börjar om. Den unga kvinnan viskar någonting i den unge mannens öra.

Det knäpper till inne i skogen och Penelope tror plötsligt att hon ser någon mellan träden. Innan hon förstår att hon har sett fel hinner hon tänka att förföljaren kommer att hitta dem, att han har spårat dem från huset. Hennes hand skakar så mycket när hon för telefonen till örat att hon är rädd att tappa taget.

– Får man veta en sak, säger kvinnan med spänd röst till Penelope. Tycker du att de som jobbar hårt, som jobbar kanske sextio timmar i veckan, ska betala för dem som inte har lust att jobba, som bara sitter framför teven?

Penelope förstår inte vad den unga kvinnan vill få sagt, varför hon är arg, hon förmår inte koncentrera sig på hennes fråga, kan inte förstå vad det har med någonting att göra. Tankarna jagar hela tiden runt, hon söker återigen med blicken in bland träden och hör samtidigt hur signalerna i telefonen går fram, avlägsna och sprakande toner.

– Ska det inte löna sig att jobba? frågar kvinnan med uppretad röst.

Penelope tittar mot Björn, hoppas att han ska hjälpa henne, säga någonting till den unga kvinnan som gör henne nöjd. Hon suckar till när hon hör moderns röst på telefonsvararen:

Du har kommit till Claudia – jag kan inte svara just nu, men om du lämnar ett meddelande så ringer jag upp så snart jag kan …

Tårarna rinner efter hennes kinder, knäna håller på att ge vika, hon är så fruktansvärt trött. Hon håller upp en hand mot kvinnan för att visa att hon inte kan tala med henne just nu.

– Vi har köpt våra telefoner för pengar som vi har tjänat, säger den unga kvinnan. Du får väl tjäna egna pengar och köpa en telefon …

Det sprakar i telefonen, mottagningen är dålig, hon flyttar sig, men det blir bara sämre, det hackar, tystnar och hon vet inte om samtalet är brutet när hon börjar prata:

– Mamma, jag behöver hjälp, jag är jagad av …

Plötsligt svär tjejen, rycker telefonen ur hennes händer och ger den till den unge mannen.

– Skaffa ett jobb, säger han.

Penelope vinglar till, tittar förvirrat på det unga paret, ser kvinnan sätta sig på motorcykeln bakom mannen med armarna om hans midja.

– Snälla, vädjar Penelope. Vi måste verkligen …

Hennes röst försvinner när motorcykeln startar, bakhjulet spinner och river rasslande upp grus innan den kör iväg. Björn ropar att de ska vänta. De börjar springa efter paret, men motorcykeln försvinner mot Skinnardal.

– Björn, säger Penelope och stannar.

– Spring, ropar han.

Hon är andfådd, blickar tillbaka efter vägen och tänker att de håller på att begå ett misstag. Han stannar, ser på henne, andas flämtande, stöder sig på låren en liten stund och börjar sedan gå.

– Vänta, han fattar hur vi tänker, säger hon allvarligt. Vi måste göra något annat.

Björn går långsammare, vänder sig om och tittar på henne, men fortsätter baklänges bortåt.

– Vi måste hitta hjälp, säger Björn.

– Inte nu.

Han återvänder till henne och tar henne om axlarna.

– Penny, det är säkert bara tio minuter till närmaste hus, det orkar du, jag hjälper …

– Vi måste in i skogen igen, avbryter hon. Jag vet att jag har rätt i det här.

Hon drar av sig hårbandet och slänger det på vägen en bit framåt och viker sedan av, går rakt in i skogen, bort från bebyggelsen.

Björn blickar efter vägen och följer sedan efter Penelope, tar ett stort kliv över diket och fortsätter in i skogen. Hon hör honom bakom sig. Han kommer ifatt henne och tar hennes hand.

De springer sida vid sida, inte speciellt fort, men för varje minut tar de sig längre bort från vägen, längre bort från människor och hjälp.

Deras väg hindras plötsligt av en smal vattentunga. Flämtande vadar de genom det lårdjupa vattnet, kanske fyrtio meter.

De kommer över det öppna vattnet till andra sidan och fortsätter att springa genom skogen med genomblöta skor.

Efter tio minuter saktar Penelope in igen. Hon stannar till, drar efter andan, höjer blicken och ser sig omkring. För första gången känner hon inte längre den kyliga närvaron av deras förföljare. Björn stryker sig över munnen med handen och går fram till henne.

– När vi var i huset, säger han. Varför ropade du att han skulle komma in?

– Annars hade han bara öppnat dörren och gått in – det var det enda han inte räknade med.

– Men …

– Han har hela tiden legat steget före, fortsätter hon. Vi har varit rädda och han vet hur rädda personer beter sig.

– De ropar inte åt honom att komma in, säger Björn och ett trött leende spricker upp i hans ansikte.

– Det är därför vi inte kunde fortsätta på vägen till Skinnardal. Vi måste byta riktning, hela tiden, springa längre in i skogen, rakt mot ingenting.

– Ja.

Hon ser på hans utmattade ansikte, de vita, torra läpparna.

– Jag tror att vi måste fortsätta på det sättet om vi ska klara oss. Tänka annorlunda. Jag tror att vi … istället för att försöka ta oss ifrån den här ön till fastlandet så ska vi leta oss längre ut i skärgården, bort från fastlandet.

– Ingen skulle göra så.

– Orkar du ett tag till? frågar hon lågt.

Han nickar och de börjar springa djupare in i skogen, längre och längre bort från vägar, hus och människor.