Paganinikontraktet

61 Det han alltid tänker på

Redan klockan tio lämnar Axel ISP för att arbeta hemma. Han tar med sig alla handlingar kring utförselstillståndet. Tröttheten gör honom frusen och hungrig, han kör till Grand Hotel och köper med sig brunch för två personer. Axel går in och bär med sig maten in i köket. Beverly sitter mitt på köksbordet och bläddrar i tidskriften Amelia Brud & Bröllop.

– Är du hungrig? frågar han.

– Jag vet inte om jag vill ha vitt när jag gifter mig, säger Beverly. Kanske ljusrosa …

– Jag tycker om vitt, mumlar han.

Axel ställer i ordning en bricka och sedan går de båda upp till den lilla röda rokokogruppen vid det stora fönsterpartiet i salongen. Mellan dem står ett åttkantigt sjuttonhundratalsbord. Skivan vittnar om den tidens vurm för intarsia. Motivet är en trädgård med påfåglar och en kvinna som spelar kinesisk brädcittra.

Axel dukar med familjeporslinet med silverfärgat vapen, grå linneservetter och de tunga vinglasen. Han häller upp Coca-Cola i Beverlys glas och mineralvatten med limeskivor i sitt eget.

Beverlys nacke är smal, hakan nätt och vacker. Eftersom hennes hår är så kort syns hela bakhuvudets mjuka rundning. Hon tömmer glaset och sträcker sedan lojt på överkroppen. En vacker och barnslig gest. Han tänker att hon kommer att göra samma rörelse som vuxen kvinna, kanske till och med som gammal.

– Berätta om musiken igen, ber hon.

– Var var vi? frågar Axel och riktar fjärrkontrollen mot stereon.

Alexander Malters överlägset känsliga tolkning av Arvo Pärts Alina hörs i högtalarna. Axel ser ned i sitt glas där bubblorna i mineralvattnet spritter, och han önskar intensivt att han kunde dricka igen, han önskar att han hade champagne till sparrisen och sedan Propavan och Stesolid inför natten.

Axel häller upp mer Coca-Cola åt henne. Hon tittar upp och tackar tyst. Han blickar rakt in i hennes stora, mörka ögon och märker inte att hennes glas skummar över förrän läskedrycken sprider sig ut över bordsskivan. Hela det kinesiska motivet mörknar som om solen gick i moln, en blöt hinna gör parken med påfåglar blänkande.

Han reser sig och ser hur Beverly avspeglas i fönsterglaset, ser hennes haklinje och plötsligt inser han att hon liknar Greta.

Märkligt att han ser det först nu.

Axel vill bara vända sig bort och springa ut, vill lämna huset, men han tvingar sig själv att hämta en trasa medan hjärtat återfinner sin lugna rytm.

De är inte alls porträttlika, men på många sätt påminner Beverly om Greta.

Han stannar till och stryker sig med en darrande hand över munnen.

Han tänker på Greta varje dag, försöker låta bli att tänka på henne varje dag.

Veckan fram till tävlingens final förföljer honom.

Det var trettiofyra år sedan, men allting förmörkades i hans liv, han var så ung, bara sjutton år, men mycket var redan förbi.