Paganinikontraktet

52 Budet

Axel Riessen går rakt över sitt matsalsgolv och fram till fönstret, stannar och blickar över rosenbuskarna mot järnstängslet, längs gatan och uppför trappan till Engelbrektskyrkan.

I samma stund som han skrev sitt namn på anställningskontraktet tog han över den döde Carl Palmcronas alla uppgifter och förpliktelser.

Han ler för sig själv åt de vändningar livet tar när han plötsligt inser att han har glömt bort Beverly. En oro fladdrar omedelbart till i hans mage. En gång sa hon att hon skulle gå till affären, men när hon inte hade kommit tillbaka efter fyra timmar gav han sig ut och letade. Två timmar senare hittade han henne i ett skjul utanför Observatoriemuseet. Hon var mycket förvirrad, luktade sprit och saknade underbyxor. Någon hade kladdat in tuggummi i hennes hår.

Hon hade sagt att hon träffat några pojkar i parken.

– De kastade sten på en duva som var skadad, förklarade Beverly. Så jag tänkte att om de fick mina pengar skulle de sluta. Men jag hade bara tolv kronor. Det räckte inte. De ville att jag skulle göra något istället. De sa att de skulle trampa på duvan om jag inte gjorde det.

Hon tystnade. Tårar samlades i hennes ögon.

– Jag ville inte, viskade hon. Men det var så synd om fågeln.

Han tar upp sin telefon och slår hennes nummer.

Medan signalerna går fram blickar han nedför gatan, förbi den byggnad som förut hyrdes av kinesiska ambassaden och bort mot det mörka huset som inhyser det katolska nätverket Opus Deis svenska huvudkontor.

Bröderna Axel och Robert Riessen delar ett av de stora gathusen på Bragevägen. Byggnaden ligger i mitten av Lärkstaden, en exklusiv stadsdel mellan Östermalm och Vasastan, där husen är skenbart lika varandra, som barnen i en syskonskara.

Familjen Riessens residens består av två stora, separata våningar i tre etage vardera.

Brödernas far, Erloff Riessen, som varit död i tjugo år, var ambassadör i Paris och sedan London, medan deras farbror Torleif Riessen var en framstående pianist som framträtt på Symphony Hall i Boston och Grosser Musikvereinssaal i Wien. Den adliga släkten Riessen bestod i stort sett av diplomater och filharmoniker. Två yrken som i grunden påminner en hel del om varandra – de kräver båda mycket stor lyhördhet och hängivenhet.

Makarna Alice och Erloff Riessen hade en märklig men logisk överenskommelse. De bestämde tidigt att den äldste sonen Axel skulle ägna sig åt musik och den yngre sonen Robert skulle följa faderns bana som diplomat. Men detta arrangemang vändes plötsligt upp och ner när Axel begick sitt ödesdigra misstag. Axel var sjutton år när han tvingades lämna musiken. Han sattes på militärskola och Robert fick överta musikkarriären. Axel accepterade sitt straff, han tyckte att det var rimligt och har inte spelat fiol sedan dess.

Efter det som hände, den mörka dagen för trettiofyra år sedan, bröt modern all kontakt med sin son. Inte ens på sin dödsbädd ville hon tala med honom.

Efter nio signaler svarar äntligen Beverly hostande.

– Hallå?

– Var är du?

– Jag är …

Hon vänder bort ansiktet från luren och han hör inte fortsättningen.

– Jag hör inte, säger han och stressen gör hans röst kärv och forcerad.

– Varför är du arg?

– Berätta var du är någonstans, vädjar han.

– Men vad du håller på, säger hon och skrattar. Jag är ju här, i min lägenhet. Är inte det bra?

– Jag blev bara orolig.

– Dumma dig inte, jag ska bara se programmet om Victoria.

Hon klickar bort samtalet och han känner en kvardröjande oro över vagheten i hennes tonfall.

Han tittar på telefonen och undrar om han borde ringa henne igen. Plötsligt ringer telefonen i hans hand, han rycker till och svarar:

– Riessen.

– Jo, det är Jörgen Grünlicht här.

– Hej, säger Axel med ett lätt undrande tonfall.

– Hur var mötet med referensgruppen?

– Jag tycker att det var givande, svarar Axel.

– Ni prioriterade Kenya, hoppas jag.

– Och slutanvändarintyget från Nederländerna, säger Axel. Det var mycket på bordet och jag väntar med att ta ställning innan jag har fördjupat mig i …

– Men Kenya, avbryter han. Har du inte skrivit på utförseltillståndet ännu? Pontus Salman är på mig och undrar varför i helvete du drar ut på hela skiten. Det är en förbannat stor affär som redan är försenad. ISP har ju gett dem så positiva indikationer att de drog igång hela produktionen. Tillverkningen är färdig, man går från Trollhättan till Göteborgs hamn, redaren kommer in med ett containerfartyg från Panama i morgon, de lossar sin last under dagen och är beredda att lasta ammunitionen nästa dag.

– Jörgen, jag har förstått allt det här, jag har tittat på papperen och visst … det är klart att jag ska skriva under, men jag har precis tillträtt och det är viktigt för mig att vara grundlig.

– Fast jag har själv gått igenom affären, säger Jörgen med en brysk ton. Och jag har inte sett några som helst oklarheter.

– Nej, men …

– Var befinner du dig nu?

– Jag är hemma, säger Axel undrande.

– Jag budar över handlingarna, säger Jörgen kort. Budet får vänta medan du skriver under så förlorar vi ingen mer tid.

– Nej, jag tittar på det i morgon.

Tjugo minuter senare går Axel till hallen för att ta emot budet från Jörgen Grünlicht. Han är besvärad av påstridigheten, men ser inget skäl att fördröja affären.