Paganinikontraktet

41 Utan sömn

DET ÄR NU tio månader sedan Axel Riessen mötte Beverly Andersson för första gången. Allt berodde på hans akuta sömnproblem. Sedan en händelse för mer än trettio år sedan har han haft svårt att sova. Hans tillvaro fungerade så länge han tog sömntabletter, han sov en kemisk sömn utan drömmar, kanske utan verklig vila.

Men han sov.

Han tvingades att öka dosen kontinuerligt för att behålla sömnen. Tabletterna skapade ett sövande brus som överröstade tankarna. Han älskade sin medicin och blandade den med dyr, lagrad whisky. Men efter mer än tjugo års hög konsumtion hittades han av sin bror i hallen, medvetslös och med blodet flödande ur båda näsborrarna.

På Karolinska sjukhuset konstaterades allvarlig levercirrhos, skrumplever.

Den kroniska cellskadan var så omfattande att han sattes i kö för en levertransplantation direkt efter den obligatoriska kontrolltiden. Men eftersom han hade blodgrupp 0 och hans vävnadstyp var mycket ovanlig minskade antalet möjliga donatorer katastrofalt.

Hans yngre bror hade kunnat donera en del av sin lever om han inte hade haft ett så allvarligt rytmfel att hans hjärta inte skulle orka med påfrestningarna från en stor operation.

Hoppet om att hitta en leverdonator var nästan obefintligt, men om Axel avstod från alkohol och sin sömnmedicin så skulle han inte dö. Och ihop med en jämn dos Konakion, Inderal och Spironolakton så var leverfunktionen fungerande och han kunde leva ett ganska normalt liv.

Problemet var att sömnen var borta, han sov inte mer än någon timme per natt. Han lades in på en sömnklinik i Göteborg, genomgick en polysomnografi och fick sin insomnia diagnostiserad. Men eftersom medicinering var utesluten kunde han bara rådas till olika insomningstekniker, att meditera, att pröva hypnos och självsuggestion, men ingenting hjälpte.

Fyra månader efter leverkollapsen hade han en vaken period på nio dygn och drabbades av ett psykosliknande sammanbrott.

På frivillig basis lades han in på den privata psykiatriska anstalten Sankta Maria Hjärta.

Det var där han mötte Beverly, hon var inte mer än fjorton år då.

Som vanligt låg Axel sömnlös på sitt rum, klockan var kanske tre på natten, det var helt mörkt när hon öppnade hans dörr. Hon var en osalig ande, en walker, hon gick runt i korridorerna på anstalten om nätterna.

Kanske letade hon bara efter någon att stanna hos.

Han låg där, sömnlös och förtvivlad när flickan kom in. Hon stod stilla framför honom, hennes långa nattlinne släpade i golvet.

– Jag såg hur det lyste härinne, viskade hon. Det kommer ett sken från dig.

Sedan gick hon bara fram till honom och kröp upp i hans säng. Han var fortfarande sjuk av sömnbrist, han visste inte vad han gjorde, han grep tag i henne hårt, alltför hårt, och tryckte henne mot sig.

Hon sa ingenting, låg bara där.

Han klamrade sig fast vid hennes lilla kropp, tryckte sitt ansikte mot hennes hals och då föll han plötsligt i sömn.

Han föll ner i drömmar och sömnvatten.

Det rörde sig bara om några minuter den första gången, men efter det kom hon till honom varje natt.

Han tog tag i henne, höll henne hårt intill sig och somnade genomsvettig.

Hans psykiska instabilitet vek undan som imma från glas och Beverly slutade vandra runt i korridorerna.

Axel Riessen och Beverly Andersson valde båda att lämna Sankta Maria Hjärta och vad som sedan hände var en tyst och förtvivlad överenskommelse mellan dem.

De förstod att arrangemangets verkliga förhållande måste förbli hemligt, men utåt sett fick Beverly tillåtelse från sin far att bo inackorderad i en separat lägenhetsdel hos Axel Riessen i väntan på en egen studentlägenhet.

Beverly Andersson är nu femton år och har fått sin borderlinestörning diagnostiserad. Hon är måttlös i förhållande till andra människor och saknar förmågan att dra gränser. Hon har inte en vanlig självbevarelsedrift.

Flickor som Beverly stängdes förr i världen in på sinnesslöanstalter, tvångssteriliserades eller lobotomerades i rädslan för otyglad sexualitet och sedeslöshet.

Fortfarande är det flickor som Beverly som alltid följer med fel personer hem och sätter all sin tillit till dem som inte vill dem väl.

Men Beverly har tur som hittat Axel Riessen. Han brukar säga det till sig själv, han är ingen pedofil, han är inte ute efter att göra henne illa eller tjäna pengar på henne. Han behöver henne bara för sin sömns skull, för att inte gå under.

Hon talar ofta om att han ska gifta sig med henne när hon blir stor nog.

Axel Riessen låter henne spinna sina fantasier kring bröllopet för att det gör henne nöjd och lugn. Han intalar sig att han på detta sätt skyddar henne från omvärlden, men vet givetvis att han samtidigt utnyttjar henne. Han skäms, men kan inte hitta någon utväg, han är rädd för att hamna i den stora sömnlösheten igen.

Beverly kommer ut med tandborsten i munnen. Hon nickar mot de tre fiolerna som hänger på väggen.

– Varför spelar du inte på dem? frågar hon.

– Jag kan inte, svarar han leende.

– Ska de bara hänga där? Ge dem till någon som spelar istället.

– Jag tycker om fiolerna för att jag har fått dem av Robert.

– Du pratar nästan aldrig om din bror.

– Det är komplicerat …

– Han bygger fioler i sin verkstad, säger hon.

– Ja, Robert bygger sina fioler … och spelar i en kammarorkester.

– Kan inte han spela på vårt bröllop? frågar hon och stryker tandkräm från mungiporna.

Axel ser på henne och hoppas att hon inte uppfattar stelheten i hans ansikte när han säger:

– Vilken bra idé.

Han känner hur tröttheten kommer vällande, strömmar över hans kropp, hans hjärna. Han går förbi henne, in i sovrummet och sjunker ner på sängkanten.

– Jag är ganska sömnig, jag …

– Det är synd om dig, säger hon allvarligt.

Axel skakar på huvudet.

– Jag behöver bara sova, säger han och känner sig med ens gråtfärdig.

Han reser sig upp och tar fram ett nattlinne i rosa bomullstyg.

– Snälla Beverly, ta på dig det här.

– Om du vill.

Hon stannar till och tittar på den stora oljemålningen av Ernst Billgren som föreställer en påklädd räv som sitter i en fåtölj i ett högborgerligt hem.

– Läskig tavla, säger hon.

– Tycker du?

Hon nickar och börjar klä av sig.

– Kan du inte byta om inne på toaletten?

Hon rycker på axlarna och när hon drar av sig sin rosa topp reser han sig upp för att slippa se henne naken. Han går fram till målningen med räven, tittar på den, lyfter sedan ner den och ställer den på golvet med motivet vänt mot väggen.

Axel sover stelt och tungt, med hopskrynklat ansikte och sammanbitna käkar. Han håller flickan hårt intill sig. Plötsligt vaknar han, släpper taget om henne och drar efter andan som en drunknande. Han är svettig och hjärtat slår hårt av ångest. Han tänder sänglampan. Beverly sover avslappnat som ett litet barn, med öppen mun och fuktig panna.

Axel kommer att tänka på Carl Palmcrona igen. Senast de träffades var på adelsmötet på Riddarhuset. Palmcrona hade varit berusad, betett sig lite aggressivt, tjatat om FN:s olika vapenembargon och avslutat med de häpnadsväckande orden: Går allting åt helvete får man väl göra en Algernon för att slippa skörda sin mardröm.

Axel släcker lampan igen, lägger sig tillrätta och fortsätter att tänka på Palmcronas ord om att göra en Algernon. Vad hade han menat? Vad var det för mardröm han syftade på? Hade han verkligen sagt så?

Slippa skörda sin mardröm.

Carl-Fredrik Algernons öde var ett mysterium i Sverige. Fram till sin död hade Algernon varit krigsmaterielinspektör vid Utrikesdepartementet. En januaridag hade han ett möte med Nobel Industriers koncernchef Anders Carlberg där han berättade att utredningen pekade på att ett av koncernens bolag hade smugglat vapen till länder runt Persiska viken. Senare samma dag föll Carl-Fredrik Algernon framför ett framrusande tunnelbanetåg på T-centralen i Stockholm.

Axels tankar glider iväg, cirklar allt suddigare kring anklagelserna om vapensmuggling och mutor som riktades mot Aktiebolaget Bofors. Han ser för sig hur en man i trenchcoat faller baklänges framför ett framrusande tunnelbanetåg.

Långsamt faller mannen med fladdrande rock.

Beverlys mjuka andhämtning fångar in Axel och gör honom lugn. Han vänder sig mot henne och lägger armarna runt hennes lilla kropp.

Hon suckar till när han drar henne till sig.

Axel håller henne hårt och sömnen samlar sig i molnliknande formationer, tankarna dras ut och glesnar.

Resten av natten sover han ytligt och vaknar vid femtiden av att han håller henne krampaktigt om de smala överarmarna. Han känner hennes stubbade hår kittla mot läpparna och önskar intensivt att han kunde ta sina tabletter.