Paganinikontraktet

42 Inspektionen för strategiska produkter

Klockan är sju på morgonen när Axel går ut på terrassen som han delar med sin bror. Redan klockan åtta ska han träffa Jörgen Grünlicht på Carl Palmcronas rum på Inspektionen för strategiska produkter.

Luften på uteplatsen är redan varm, men ännu inte kvav. Hans lillebror Robert har ställt upp altandörrarna till sin våning och sitter i en solstol. Han har inte rakat sig ännu, sitter bara med slappt hängande armar och stirrar upp i kastanjeträdets morgonfuktiga lövverk. Han har sin slitna sidenmorgonrock på sig. Det är samma plagg som deras far bar på lördagsmorgnarna.

– God morgon, säger Robert.

Axel nickar utan att titta på brodern.

– Jag har reparerat en Fiorini åt Charles Greendirk, berättar Robert i ett försök att få igång en konversation.

– Han blir säkert lycklig, svarar Axel dämpat.

Robert lyfter ansiktet mot honom.

– Är du stressad?

– En aning, allvarligt talat, svarar Axel. Det verkar som om jag ska byta jobb.

– Ja, varför inte, säger Robert tankspritt.

Axel betraktar sin brors vänliga ansikte, de djupa rynkorna, den kala hjässan. Han tänker på hur annorlunda allting hade kunnat vara mellan dem.

– Hur är det med hjärtat? frågar han. Det har inte stannat ännu?

Robert känner efter med handen på bröstet innan han svarar:

– Inte riktigt …

– Bra.

– Och din stackars lever?

Axel rycker på axlarna och börjar gå tillbaka.

– Vi ska spela Schubert i kväll, säger Robert.

– Trevligt för er.

– Jag tänkte att du kanske …

Robert tystnar, tittar på sin bror och byter sedan ämne.

– Flickan som har rummet däruppe …

– Ja… Beverly, säger Axel.

– Hur länge ska hon bo här? frågar Robert och kisar mot Axel.

– Jag vet inte, svarar han. Jag har lovat att hon får bo där tills hon hittar en studentbostad.

– Ja, du har ju alltid tagit hand om skadade humlor och grodor som …

– Hon är en människa, avbryter Axel.

Han öppnar den höga altandörren och ser sitt ansikte glida över den buktiga glasytan när han går in. Gömd bakom gardinen betraktar han sedan sin bror Robert, hur han reser sig från solstolen, kliar sig på magen och går nedför trapporna som leder från terrassen på baksidan till den lilla trädgården och ateljén. Så fort Robert är försvunnen återvänder Axel till sitt rum och väcker försiktigt Beverly som ligger och sover med öppen mun.

Inspektionen för strategiska produkter är en statlig myndighet som inrättades 1996. ISP övertog då ansvaret för alla ärenden som rörde vapenexport och produkter med dubbla användningsområden.

ISP har sina kontor på den femte våningen i en laxrosa byggnad på Klarabergsviadukten 90.

När Axel kommer upp med hissen ser han att Jörgen Grünlicht från Utrikesdepartementet väntar på honom innanför de stora glasdörrarna. Han nickar otåligt, trots att klockan är två minuter i åtta, drar ett passerkort, knappar in en kod och släpper sedan in Axel genom dörren. Grünlicht är en lång man med stora pigmentförändringar i ansiktet, vita fläckar som lyser i oregelbundna mönster mot hans rödaktiga hud.

De går till Carl Palmcronas kontor, ett hörnrum i svit med två väldiga fönster med utsikt längs kopplet av södergående vägar bakom Centralstationen, bort över Klara sjö och Stadshusets mörka kantighet.

Trots den exklusiva adressen är det något asketiskt över ISP:s lokaler. Golven är lagda med plastmattor, möblerna är enkla och neutrala, i furu och vitt. Som om man vill påminna sig om att all vapenexport är moraliskt tveksam, tänker Axel och ryser till.

Det känns makabert att befinna sig på Palmcronas kontor så kort efter hans död.

Axel noterar att en hög ton utgår från lysrörsarmaturen i taket, som en oharmonisk biton från ett piano. Plötsligt minns Axel att han en gång hörde samma överton på en inspelning av kompositören John Cages första sonat.

Grünlicht stänger dörren och när han ber Axel Riessen slå sig ned verkar han spänd, trots det vänliga leendet.

– Mycket bra att du kunde komma så fort, säger han och räcker honom mappen med kontraktet.

– Självklart, ler Axel.

– Sätt dig och läs igenom, säger Grünlicht och sveper med handen mot skrivbordet.

Axel sätter sig ned på den strama stolen, lägger mappen på skrivbordet och blickar sedan upp.

– Jag tittar på det och hör av mig nästa vecka.

– Det är ett mycket förmånligt avtal, men erbjudandet kvarstår inte hur länge som helst, säger Grünlicht.

– Ni har bråttom, jag vet.

– Styrelsen vill absolut ha dig, med din karriär, ditt rykte, det finns inga bättre namn, men vi kan samtidigt inte låta verksamheten stå stilla.

Axel öppnar mappen och försöker slå bort en obehaglig känsla inombords, en aning om att han lockas i en fälla. Det är hela tiden något forcerat över Grünlicht, något gåtfullt och pådrivande.

Om han skriver på avtalet är han generaldirektör för ISP. Han skulle ensam fatta besluten om den svenska vapenexporten. Axel har arbetat inom FN för att avväpna krigshärdar, minska inflödet av konventionella vapen, och han vill gärna se denna befattning som en fortsättning på det uppdraget.

Noggrant läser han igenom avtalet och det är mycket bra, nästan för bra. Han rodnar flera gånger under läsningen.

– Välkommen ombord, ler Grünlicht och räcker honom pennan.

Axel tackar, skriver sitt namn på avtalet och reser sig, vänder ryggen mot Grünlicht och blickar ut genom fönstret. Han ser Stadshusets tre kronor, nästan utplånade i soldiset.

– Utsikten är inte dålig härifrån, mumlar Grünlicht. Bättre än från mitt rum på UD.

Axel vänder sig mot honom.

– Du har tre ärenden i ditt knä för tillfället, varav Kenya är det mest brådskande. Det är en stor och viktig affär. Jag råder dig att titta på den genast, gärna omedelbart. Carl har redan gjort hela förarbetet så …

Han tystnar, skjuter fram dokumenten mot Axel och ser sedan på honom med en underlig glimt i ögat. Axel får en känsla av att Grünlicht egentligen skulle vilja trycka en penna i handen på honom och föra den över papperet.

– Jag är säker på att du kommer att bli en mycket bra efterträdare till Carl.

Utan att vänta på något svar klappar han Axel på armen och går sedan med snabba steg över golvet. I dörren vänder han sig om och säger kort:

– Möte med referensgruppen klockan femton i dag.

Axel blir stående ensam i rummet. En dov tystnad stiger omkring honom. Han sätter sig åter ned vid skrivbordet och ögnar igenom dokumenten som Carl Palmcrona lämnade utan underskrift. Beredningen är noggrann och mycket utförlig. Ärendet rör export av 1,25 miljoner enheter 5.56 × 4.45 mm ammunition till Kenya. Exportkontrollrådet har röstat igenom en positiv rekommendation, Palmcronas förhandsbesked var positivt och Silencia Defence AB är ett etablerat och seriöst företag.

Men inte förrän det sista steget, när generaldirektören för ISP fattar beslut om utförseltillstånd, kan exporten verkligen genomföras.

Axel lutar sig bakåt och tänker på Palmcronas gåtfulla ord om att göra en Algernon, att dö för att slippa skörda sin mardröm.