Paganinikontraktet

23 Kriminalteknikerna

Trots att det är helg befinner sig chefen för Rikskriminalen, Carlos Eliasson, på sitt rum. En tilltagande skygghet gör att han med allt större motstånd tar emot spontana besök. Dörren är stängd och upptagetlampan lyser rött. Joona knackar och öppnar i en och samma rörelse.

– Jag måste få veta om sjöpolisen hittar någonting, säger han.

Carlos skjuter undan en bok på skrivbordet och svarar sedan lugnt:

– Du och Erixon blev attackerade, det är en omskakande upplevelse och ni måste ta hand om er.

– Det ska vi, säger Joona.

– Sökningen med helikopter är avslutad.

Joona stelnar till.

– Avslutad? Hur stort område har de …

– Jag vet inte, avbryter Carlos.

– Vem är det som är insatschef?

– Rikskriminalen har ingenting med det att göra, förklarar Carlos. Det är sjöpolisen och …

– Men det vore ganska bra för oss att veta om det är ett eller tre mord vi utreder, säger Joona skarpt.

– Joona, du utreder ingenting just nu. Jag har förankrat saken hos Jens Svanehjälm. Vi sätter ihop en grupp tillsammans med Säpo. Från krim kommer Petter Näslund, Tommy Kofoed sluter upp från Riksmordskommissionen och …

– Vad får jag för uppgift?

– Ta en vecka ledigt.

– Nej.

– Då får du åka ut till Polishögskolan och föreläsa.

– Nej.

– Var inte tjurskallig, säger Carlos. Den där envisheten är inte så charmig som …

– Jag skiter i dig, säger Joona. För Penelope …

– Du skiter i mig, avbryter Carlos häpet. Jag är chef för …

– Penelope Fernandez och Björn Almskog lever kanske fortfarande, fortsätter Joona med hård röst. Hans lägenhet är utbränd och hennes hade varit det om inte jag hade kommit dit. Jag tror att mördaren letar efter någonting som de har, jag tror att han försökte få Viola att tala innan han dränkte henne …

– Tack så mycket, avbryter Carlos med höjd röst. Tack för dina intressanta tankar, men vi har … Nej, ge mig en sekund. Jag vet att du har svårt att acceptera det, men det finns fler poliser än du, Joona. Och de flesta av dem är riktigt duktiga, ska du veta.

– Jag håller med, säger Joona dröjande, med en vass klang i rösten. Och du borde vara rädd om dem, Carlos.

Joona betraktar de brunaktiga fläckarna efter Erixons blod på sina skjortärmar.

– Vad menar du?

– Jag har träffat gärningsmannen och jag tror att vi måste räkna med döda poliser i den här utredningen.

– Ni blev överrumplade, jag förstår att det var otäckt …

– Okej, säger Joona hårt.

– Tommy Kofoed tar hand om brottsplatsundersökningen och jag ringer till Brittis på Polishögskolan och säger att du tittar förbi i dag och att du gästföreläser nästa vecka, säger Carlos.

När Joona kommer ut från polishuset slår värmen emot honom. Han tar av sig kavajen och noterar samtidigt att någon närmar sig honom snett bakifrån, från skuggorna i parken och ut på gatan mellan de parkerade bilarna. Han vänder sig om och ser att det är Penelopes mamma, Claudia Fernandez.

– Joona Linna, säger hon med spänd röst.

– Claudia, hur är det med dig? frågar han allvarligt.

Hon skakar bara på huvudet. Ögonen är rödsprängda och ansiktet plågat.

– Hitta henne, du måste hitta min flicka, säger hon och ger honom ett tjockt kuvert.

Joona öppnar kuvertet och ser att det är fullt av sedlar. Han försöker lämna tillbaka det, men hon vill inte ha det.

– Snälla, ta pengarna. Det är allt jag har, säger hon. Men jag skaffar mer, jag säljer huset, bara du hittar henne.

– Claudia, jag kan inte ta emot dina pengar, säger han.

Hennes plågade ansikte skrynklar ihop sig:

– Snälla …

– Vi gör redan allt vi kan.

Joona ger Claudia kuvertet, hon håller det frånvarande i sin hand, mumlar att hon ska gå hem och vänta vid telefonen. Sedan hejdar hon honom och försöker återigen förklara:

– Jag sa till henne att hon inte var välkommen hem … hon kommer aldrig att ringa mig.

– Ni hade ett gräl, det är inte hela världen, Claudia.

– Men hur kunde jag säga så? Förstår du det? frågar hon och slår knogarna hårt mot sin panna. Vem säger så till sitt eget barn?

– Det är så lätt att bara …

Joonas röst dör ut, han blir plötsligt svettig över ryggen och tvingar sig själv att stänga av minnesfragmenten som börjat röra sig.

– Jag står inte ut, säger Claudia lågt.

Joona tar tag i Claudias händer och säger att han gör allt han kan.

– Du måste få tillbaka din dotter, viskar han.

Hon nickar och sedan går de åt varsitt håll. Joona skyndar nedför Bergsgatan och kisar upp i himlen medan han går mot sin bil. Det är soligt, men en aning disigt och fortfarande mycket kvavt. Förra sommaren satt han på sjukhuset och höll sin mor i handen. De talade som vanligt på finska. Han sa att de skulle åka till Karelen tillsammans så fort hon mådde bättre. Hon var född där, i en liten by som till skillnad från så många andra inte brändes ned av ryssarna under andra världskriget. Hans mamma hade svarat att det vore bättre om han åkte till Karelen tillsammans med någon av dem som väntar på honom.

Joona köper en flaska Pellegrino på Il Caffè och dricker ur den innan han sätter sig i den varma bilen. Ratten är het och sätet bränner mot ryggen. Istället för att köra till Polishögskolan åker han tillbaka till Sankt Paulsgatan 3, till den försvunna Penelope Fernandez lägenhet. Han tänker på mannen han mötte uppe i lägenheten. Det hade funnits en märklig hastighet och exakthet i hans rörelser, som om kniven hade varit vid liv.

Kring porten är blå och vita plastband med orden ”polis” och ”avspärrat” uppspända.

Joona legitimerar sig för den uniformerade polisen och skakar sedan hand med honom. De har träffats ibland, men aldrig arbetat tillsammans.

– Varmt i dag, säger Joona.

– Skojar du, svarar polismannen.

– Hur många tekniker har vi på plats? frågar han och nickar uppåt trapphuset.

– En från oss och tre från Säpo, svarar polismannen glatt. Man vill få fram dna så fort som möjligt.

– De kommer inte att hitta någon, säger Joona nästan för sig själv och börjar gå uppför trapporna.

Utanför lägenhetsdörren på våning tre står Melker Janos, en äldre polisman. Joona minns honom från sin egen utbildning som en stressad och otrevlig överordnad. Då var Melker på väg uppåt i karriären, men en bitter skilsmässa och ett periodiskt alkoholmissbruk degraderade honom steg för steg tillbaka till patrullerande polisman. När han får syn på Joona hälsar han kort och irriterat och öppnar sedan dörren för honom med en ironiskt servil åtbörd.

– Tack, säger Joona utan att vänta sig något svar.

Precis innanför dörren befinner sig Tommy Kofoed, den kriminaltekniska koordinatorn från Riksmordskommissionen. Kofoed rör sig kutande och trumpet. Han når inte Joona längre än till bröstkorgen. När deras blickar möts öppnar han munnen i ett nästan barnsligt glatt leende.

– Joona, kul att se dig. Jag trodde att du skulle ut till Polishögskolan.

– Jag åkte fel.

– Vad bra.

– Hittar ni någonting? frågar Joona.

– Vi har säkrat alla skoavtryck i hallen, säger han.

– Ja, de matchar nog mina skor, säger Joona och skakar hand med honom.

– Och angriparens, säger Kofoed med ett ännu bredare leende. Vi har lyft flera fina avtryck. Han rörde sig jävligt konstigt – eller hur?

– Ja, svarar Joona kort.

I hallen ligger stegplattor på golvet så att spåren inte ska kontamineras innan de säkrats. På ett stativ står en kamera med objektivet riktat mot golvet. En kraftig lampa med aluminiumskärm ligger i ett hörn med sladden ringlad runt. Teknikerna har sökt osynliga skoavtryck med släpljus, ett ljus som nästan går parallellt med golvet. De har därefter lyft skoavtrycken elektrostatiskt och markerat förövarens steg från köket och genom hallen.

Joona tänker att denna noggrannhet är onödig eftersom gärningsmannens skor, handskar och kläder med stor säkerhet redan är förstörda, uppeldade.

– Hur sprang han egentligen? frågar Kofoed och pekar på markeringarna. Där, där … snett dit och så finns det ingenting förrän här och här.

– Du har missat ett skoavtryck, småler Joona.

– I helvete.

– Där, pekar Joona.

– Var?

– På väggen.

– Det var som fan.

Kanske sjuttio centimeter över golvet syns ett skoavtryck svagt på den ljusgrå tapeten. Tommy Kofoed ropar till sig en annan tekniker, ber honom göra ett gelatinavtryck.

– Kan man gå på golvet nu? frågar Joona.

– Bara du inte går på väggarna, frustar Kofoed.